Skymningstimman

- tid att vara

redigerad av Swami Janakananda

"Jag är uppvuxen på Färöarna. När jag var omkring 8 år bodde jag hos min mormors syster i en liten bygd, Hove, där det ännu inte fanns elektricitet. Jag minns att när dagen led mot sitt slut satte vi oss stilla i köket, ingen sade något. Fotogenlampan fick inte tändas förrän det var helt mörkt. Jag kommer ihåg att barnen skulle vara tysta - vi skulle bara sitta stilla och inte säga något. Mormors syster, hennes dotter och svärson satte sig och vi var alla tysta. Det föll nu en fantastisk frid över dagen. Jag kan inte komma ihåg om jag blev bedd om att sluta ögonen." (Shanti)

I Norden, vilket för oss som bor här omfattar alla de nordiska och skandinaviska länderna, finns en tradition som har varit en så naturlig del av kulturen att man inte har upptäckt att den håller på att helt falla i glömska.

Idén till denna artikel fick jag en dag då jag kom att tänka på hur jag som barn blev bedd om att sitta stilla medan solen gick ned och det blev mörkt. I de nordiska länderna varar skymningen betydligt längre än i länderna längre söderut. Vid ekvatorn går solen ned på några få minuter, medan det i Norden, beroende på årstiden, kan ta långt över en timma.

I min familj kallade vi det just för skymningstimman. Tillsammans med min mor satt jag då och då och upplevde dagen svinna, men när jag besökte min moster var det helt konsekvent varje gång; inget ljus tändes, ingen radio, inget prat, bara det att sitta och uppleva hur mörkret föll. När det så nästan blivit mörkt inne i min mosters lägenhet kom en man förbi ute på Gammeltoftsgade i Köpenhamn, där hon bodde mitt emot Kommunhospitalet, och med en lång stång drog han i en liten ring på gaslampan utanför fönstret, så att dess lilla låga flammade upp och tände hela lampan - så var halvdunklet förbi för oss, och kvällen började med alla dess aktiviteter: måltid, samvaro, radio o.s.v.

När jag för några år sedan hade väckt detta minne om skymningstimman till liv, började jag fråga mina elever, speciellt i de skandinaviska länderna, om de kände till denna sedvänja - och vad de i så fall gjorde under den tidsperioden. Det visade sig att mellan 10 - 20 % av dem antingen kom ihåg skymningstimman hemifrån eller fortfarande använde den. Ju längre norrut man kommer, i de nordliga delarna av Skandinavien och Finland, desto starkare finns den kvar som en levande tradition. Men också i det sydligaste av våra länder, i Danmark, finns en stark tradition. Från Tyskland har vi fått några få berättelser om den "blå timman" och vi vill gärna höra fler, och jag skulle vara mycket tacksam om människor från Holland, England, Skottland, Irland, Kanada, Grönland, Chile, Tasmanien och Nya Zeeland, ja naturligtvis också andra och gärna fler från Norden, kan berätta för oss skribenter och läsare här i "Läsrummet" om ni känner till det vi här ska beskriva.

"Kura mosning"

"...hette det på Västkusten (i övriga Sverige heter det oftast "kura skymning") Då min mor, som är född 1923, var barn var detta dagligt bruk hos de äldre familjerna. Hon är uppvuxen i ett gammalt fiskesamhälle som nu heter Träslövsläge, strax söder om Varberg. Hon berättar att hela familjen, och ofta arbetskamrater och grannar, samlades inomhus när det började mörkna. De satt tillsammans i lugn och ro, utan att göra någonting, de bara satt och upplevde skymningen falla. Ibland pratade de om saker och ting som hänt under dagen, och det kunde hända att de gamla berättade historier. Man satt tillsammans tills det var mörkt och då tände man fotogenlamporna, och så småningom gick var och en hem till sig." (Mira)

I Norden är det stor skillnad på sommar och vinter. I Danmark har vi de ljusa nätterna en stor del av sommaren, då det aldrig blir helt mörkt, och ju längre mot norr man kommer om sommaren desto ljusare är det om natten. I Nordsverige, Nordnorge, Nordfinland, Island och Grönland går solen inte alls ner om sommaren, utan går längs horisonten vid midnatt. Mitt i vintern däremot, blir det sent ljust och mycket tidigt mörkt i de nordliga områdena. I Danmark ligger skymningstimman mitt på eftermiddagen i december och januari. Resten av vintern, samt höst och vår, faller skymningen dock vid en tidpunkt sent på eftermiddagen, då många kan utnyttja den. Vid ekvatorn, t.ex. i Singapore, går solen upp och ned någorlunda vid samma tid varje dag året om, och det sker besvikande snabbt för en nordbo. Det är dock möjligt att även vid ekvatorn uppleva en ganska kort skymning på några få minuter - om man inte, medan det ännu är ljust, just ska ett ärende in i en affär - fem minuter senare när man kommer ut är det kolmörkt, bortsett från gatubelysningen.

"Mörkning"

"I mitt barndomshem var det en naturlig sak att man ofta - inte alltid varje dag - slutade sina aktiviteter och satt och såg mörkret falla. Vi använde två slags 'blåa timmar', en vinterversion och en sommarversion. En till vintereftermiddagarna inomhus i vardagsrummet - jag kommer ihåg några vackra solnedgångar från vårt stora vardagsrumsfönster. Vi hade inte TV och jag tvivlar på att det överhuvudtaget sändes något på eftermiddagen, den gången i början på 1960-talet. På eftermiddagen strök min mor kläder eller arbetade med sina träsnitt, och jag hörde ibland barnprogrammet på radion. Efter barnprogrammet var det visst bara fiskenoteringar, vi stängde av radion och satt stilla tills det var helt mörkt. Därefter tände vi ljuset och började med kvällsmaten.

Min farmor kom varje onsdag eftermiddag. Hon var annars en pratsam och aktiv kvinna, men den blå timman verkade dämpande på henne. Om de vuxna talade lite var det ett lungt filosofiskt samtal om de djupa sakerna i livet. I halvmörkret kom minnen och insikter fram. Att man inte kunde se varandras ansikten tydligt i det blå halvljuset, och den känsla av närvaro och ro man hade, gjorde att man var långt mer tolerant gentemot varandra.

När min farmor blivit gammal tyckte hon om att sitta i sin älsklingsstol och låta mörkret falla, i alla fall när jag besökte henne.

På våren och hösten lekte vi barn ute efter kvällsmaten. Jag minns att jag kom bullrande in i vardagsrummet och mina föräldrar satt i halvdunklet utan att säga något. Det var inte omtyckt att man störde, det var det inte heller i kamraternas hem när deras föräldrar satt så.

Sommarmörkningen bestod i att familjen gick kvällspromenad i skogen, genom mossar, längs böljande sädesfält eller längs stranden. När ljuset flydde fick allt ett förtrollat sken, och de andra sinnena blev skärpta när man inte kunde använda synen. Man var helt tyst. 'Jag är här för att uppleva naturen, inte för att höra på dig', fick man till svar om man dristade sig till att säga något. Ibland satt vi på en bänk tills det blev så mörkt som det nu kan bli på sommaren.

Förtrollningen brast när man kom hem och tände ljuset.

Traditionen med kvällspromenaderna härstammar från min finska mormor, som kallade det drömlika tillståndet 'Nirvana'.

Jag vet inte med säkerhet om man har använt 'mörkningen' i min fars barndomshem, eftersom varken min farmor eller far lever. Men det verkar så, för min far, som var en rationellt tänkande nationalekonom, var ju där tillsammans med min mor medan mörkret föll. Man kände nästan inte till yoga alls - och meditation var något esoteriskt - en självhypnos eller transtillstånd, som man inte alls intresserade sig för.

'Skymningstimman' var en helt naturlig sak i mitt barndomshem. Den hade inte ens något namn, för det var bara något man gjorde för att det var skönt. Därför har jag trott att det var ett slags fysiskt behov att samla sig lite vid solnedgången, liksom man gäspar och sträcker sig på morgonen. Jag har också trott att alla människor gjorde det, om de hade tid. Och jag betraktade folk som kom inrusande i rummet där man satt, tände ljuset och ropade 'Guud, sitter du här i mörkret', som ouppfostrade och respektlösa.

När jag har tid och det faller naturligt in i min dag använder jag det fortfarande. Det gör min mor också. Jag har inte konsekvent fört vidare traditionen till min egen familj, för man känner inte till det på min mans sida. Där tycker man att det är lite underligt att sitta i halvmörkret. Kvällspromenaden har jag vidarefört, för man ska vara tyst om man ska höra näktergalen sjunga sent i skymningen en förtrollad iskall kväll i maj."
(Susanne Seerup)

Skymningen i indisk musik

Till den tid vi kallar halvdunklet, både morgon och kväll - före soluppgången och i skymningen - är det föreskrivet bestämda ragas i indisk musik, de kallas sandhi prakash ragas. När musikern spelar vid denna tidpunkt på dagen väljer han att framföra just dessa ragas, för att förstärka skymningen och väcka dess stämning av stillhet och eftertanke.

Ljus, mörker och biorytmer

Var och en som givit sig tid till att uppleva en skymning i stillhet och utan elektriskt ljus vet att det är en speciell tid, och att kropp och sinne är inställda annorlunda än på andra tidpunkter under dagen. Det är en enkel erfarenhet, och erfarenheter uppväger all teori. Ändå är vi människor osäkra och söker bekräftelse på våra upplevelser. Vi studerar livets fenomen medan vi försiktigt går fram genom livet.

Också skymningstimman kan underbyggas med lite teori. Vi kan tala om ljusets och mörkrets påverkan på människans tillstånd, humör och biorytmer.

På vintern när dagen är kort och det inte finns mycket ljus i atmosfären, kan det hända att vissa människor får vinterdepressioner i de nordiska länderna. Man försöker nu att kurera dessa människor genom att utsätta dem för mycket starkt ljus under en timma varje dag. De tar på sig vita kläder och sitter på ett sjukhus i ett starkt upplyst rum med vita väggar.

Det är ju klart att när det är dag, och när det är ljust, så är vi skyldiga vår organism att vara i ljuset, att vara aktiva och uppleva solen och dagen. Det är sunt förnuft att hitta på en terapi som den just nämnda - och så fungerar den dessutom. Därför gäller det för den som kan att komma ut i dagsljuset och solljuset varje dag på vintern. Jag är säker på att solens ljus alltid är bättre för oss än det elektriska ljuset, som vi utsätter oss själva för, tyvärr både dag och natt, i våra hus och städer.

Men mörkret har också sina kvaliteter; det är t.ex. lättare för de flesta att sova när det är mörkt. Mörkret påverkar oss positivt när vi följer dygnets och årets rytmer. Det har visat sig i yoga, att när man i Nada Yoga (ljud-yoga) lyssnar till de inre ljuden, är de för nybörjaren betydligt lättare att upptäcka vid midnatt, när solen är på andra sidan jordklotet, än de är vid någon annan tidpunkt på dygnet. I det allra djupaste mörker kan största möjliga avspänning äga rum. Hjärnans tillstånd påverkas av ljus och mörker, och därför sluter man för det mesta ögonen när man vill spänna av och när man mediterar. Men det är inte bara beroende på ögonen. Medicinska undersökningar i USA har visat att kroppen och kraniet är genomträngligt för ljus, vilket kan bidra till att påverka allmäntillståndet. Det är också känt (enligt en artikel i den danska tidskriften Ugeskrift for Læger) att tallkottkörteln är ljuskänslig. Den sitter mitt i huvudet och det är den körtel som i yogatraditionen är knuten
knuten till Ajna chakra.

Meditation

Genom att mäta hjärnans vågor ser man att en avspänning äger rum spontant när man sluter ögonen - hjärnans tillstånd ändrar sig från beta- till alfa-vågor. Skymningstimman med dess tilltagande mörker är naturligtvis en perfekt tidpunkt att meditera. Också rent socialt; det är sent på eftermiddagen efter dagens aktiviteter, och innan det man ska göra på kvällen med familj, vänner och bekanta - en tid mitt emellan, en tid till ro.

Det finns meditationer då man iakttar mörkret och inser att även det mörkaste mörker, som man normalt "ser" när man sluter ögonen i ett mörkt rum, inte alls är mörkt, utan att man kan uppfatta färg- och ljusfenomen i ögonen eller hjärnan eller sinnet. En sådan meditation är ganska avancerad och innehåller mer än detta, den nämns här bara som en kuriositet. Man försöker då att lära känna det skenbara mörkrets innehåll, för att därefter bege sig mot ett ännu djupare mörker, tills det till sist intet finns att "se". Det är en tantrisk teknik som är uppbyggd i steg, och som först bör läras och utövasi dess mer avancerade steg när man är helt förtrolig med en grundläggande meditation, som t.ex. Inre Stillhet (Antar Mauna).

Men det finns också meditationer där man håller ögonen öppna, och meditationer där man växlar mellan att ha öppna och slutna ögon. Det förutsätter naturligtvis att man befinner sig i ett mörkt rum eller i ett rum med starkt dämpad belysning.

En instruktion till en meditation med öppna ögon kan låta så här: Sitt upprätt, med öppna ögon och se på golvet ca. en meter framför dig. Du stirrar inte på något utan ser avspänt. Du ser dig alltså inte omkring efter något i omgivningen, eller på andra personer som eventuellt är närvarande, och du sitter inte med slutna ögon och ser på sinnets aktivitet, du ser neutralt framför dig. På det sättet blir du i mindre grad fångad eller upptagen av något inre eller yttre.

Också en indiansk tradition?

En god vän och gammal elev i USA (Kellie Williams) berättar om sin mormor som vuxit upp i ett indianskt samhälle. Varje dag i skymningen, innan den sena kvällsmaten, satt hon stilla tills det hade blivit helt mörkt. När barnen senare frågade vad hon gjorde under den tiden svarade hon att hon "reste till den stora anden för att lyssna".

Hatha yoga

I yoga sysslar man bl.a. med kroppens energiströmmar, och av 84.000 nadier eller strömmar som finns i kroppen, är de tre som strömmar i ryggen de viktigaste: ida nadi, pingala nadi och sushumna nadi. Kort sagt står pingala nadi för det aktiva, fysiska och handlande - solen, ha. Ida nadi står för det mentala i vårt väsen - månen, tha. Sushumna nadi är den centrala strömmen i ryggen som de två andra slingrar sig omkring, hela vägen genom alla chakra från muladhara chakra till ajna chakra, därefter fortsätter sushumna ensam upp till sahasrara chakra. När de två andra energierna är i balans förenas energierna och strömmar genom sushumna. Hatha-yogien eftersträvar denna balans. Ida och pingala står också i förbindelse med de två hjärnhalvorna, och man kan därför också tala om att man i yoga eftersträvar en bättre balans i hjärnan (om dessa ämnen se Varaktiga och djupgående verkningar - och - Energins källa).

Det sker en konstant växelverkan dygnet runt mellan dessa två strömmar och deras verkan på organismen. Det sker i mindre cykler på en timma och tjugo minuter, då den ena strömmen dominerar, så är det balans en kort period, därefter är den andra energin aktiv i en motsvarande period. Varje gång de två strömmarna är lika starka och i balans, varje gång sushumna öppnas och energin strömmar därigenom, är det den bästa tiden för meditation.

Genom att hålla ovansidan av handen under näsan kan man känna andetaget i näsborrarna, och konstatera vilken av de två energierna som är aktiv. Solnäsborren är höger näsborre, och här känns surya swara (solenergin). Månenergin chandra swara, kan avläsas när vänster näsborre är öppen. På så sätt är antingen den ena eller den andra energin aktiv genom dagen. Att iaktta och använda denna kunskap, och eventuellt påverka dessa strömmar, kallas Swara yoga. När båda näsborrarna är lika öppna strömmar sushumna swara.

I större cykler spelar den fysiska skillnaden mellan dag och natt in på vårt tillstånd och uppfattning av verkligheten. I den klassiska yogaskriften Hatha Yoga Pradipika står det i kap. 4 vers 17:

"Solen och månen delar upp tiden i dag och natt. Sushumna uppslukar tiden. Detta är en stor hemlighet."

I sin kommentar till Hatha Yoga Pradipika skriver Swami Satyananda bland annat om denna vers:

"Den yttre solen och den yttre månen delar varje dygn i natt och dag, och den inre solen och månen, dvs. ida och pingala, ligger till grund för vår uppfattning av dag och natt, det är dualitet. Ida nadi dominerar på natten: det parasympatiska systemet är aktivt, i hjärnan sker det en större utsöndring av hormonet melatonin och det undermedvetna är aktivt. Under dagens timmar dominerar pingala nadi, det sympatiska nervsystemet är mer aktivt och hormonet seratonin utsöndras i hjärnan. Det gör att medvetna funktioner träder i förgrunden och det undermedvetna sinnet träder i bakgrunden.

De två nadierna, ida och pingala, och nervsystemet för medvetandet från den ena ytterligheten till den andra. De binder oss vid denna dubbelhet i våra fysiska betingelser, på grund av den inbördes förbindelsen, och det inbördes förhållandet som finns till de yttre krafterna från solen och månen. Hela det biologiska systemet är programmerat till att följa månens och solens cykler.

En yogi kan emellertid utveckla kontroll över det autonoma nervsystemet, så att kropp och sinne inte är underordnade dessa ytterligheter. Det vill säga att man utvecklar det frivilliga och det centrala nervsystemet när man aktiverar sushumna nadi och ajna chakra. En sådan person lever i ett tillstånd av perfekt balans.Den tidsperiod då dagen möter natten kallas sandhya. Den kan ses som en yttre händelse, men det är i själva verket en inre företeelse. Den representerar sushumna-perioden. Vi kan inte ändra på de yttre omständigheterna, men en yogi kan förlänga perioden då ida och pingala förenas."

Vad gjorde man - eller gör man - i skymningen?

"Var stilla och du ska se" står det på ett ställe i bibeln. Det vill med min erfarenhet säga, förvänta ingenting, föreställ dig ingenting, men var mottaglig.

Därmed säger jag inte att skymningstimman var, eller är, en religiös företeelse, snarare är det en mentalhygienisk handling - eller något man helt enkelt gör för att man tycker om det och mår bra av det.

Vilken slags insikt, eller ska vi säga upplevelse, når man fram till när man sitter i halvdunklet ensam eller tillsammans med andra? Det kan man naturligtvis inte svara fullständigt på, eftersom människor och därmed också de familjer där skymningstimman hålls levande är olika, men jag kan ge några exempel.

En av våra yogalärare Elisabeth Kiil berättar från sin undervisning på vår skola i Århus:

"På en yogakurs för pensionärer våren '92 slutade vi en dag en lektion med att göra det första steget av Inre Stillhet. Vi satt på stolar i yogarummet med öppet fönster, klockan var omkring 14.00, och det var en hel del ljud i omgivningen, bl.a. vägarbete på Vestergade."

Första steget av meditationstekniken Inre Stillhet består i att man lyssnar till omgivningens ljud - man utelämnar inga ljud och fäster sig inte vid bara ett ljud åt gången - man föredrar inget och undgår inget. Omgivningen upplevs som en helhet - man lyssnar till alla ljuden på en gång.

"Efter ca. en kvart slutade vi, och en av de äldre damerna utbrast: 'Det var ju precis som att hålla skymning'. Jag frågade henne lite grann om det, och hon berättade att hon känt till det sedan barndomen."

Ja, vad gjorde vi, säger de människor frågat om Skymningstimman, och det kommer olika förslag:- egentligen ingenting - lyssnar till omgivningen - låter tankarna strömma förbi - upplever dagen igen med dess händelser, känslor och tankar. - Ibland glömmer jag mig själv i en dröm, men vänder så tillbaka till upplevelsen av skymningen och stillheten.Till slut vill jag fråga: Är det att vara stilla, inre och yttre, inte just att vara? Och när vi är, ja då mister vi inte oss själva.

I litteraturen

I sin roman "En annan" skriver den danske författaren Tom Kristensen:

"Hon reste sig och tände lampan, och i samma ögonblick som rummet sprang fram i ett klart, gult ljus, försvann vår förtrolighet. Jag satte mig vid mitt bord och gjorde färdigt en teckning av Martin Luther. Det roade mig att lägga skuggor i munkkåpans veck, och få dem till att bukta ut ur papperet. Arbetet grep mig. Jag svettades och visslade, och glömde att lampans ljus på ett obegripligt sätt hade vållat mig en ny sorg, och åter skiljt mig från min mor.

Vid varje skymning närmade vi oss varandra. Mor slutade sy en stund och satt stilla vid bordet. 'Valdemar, - du vill väl inte ha tänt ännu?'

'Nej.'

'Åh, vad det är skönt att kura skymning. Alla de små onda tankarna strömmar ut ur mig. De blir borta i mörkret.'

'Vad då för onda tankar, mor?'

'Åh du jo! Det broderiet ska bli färdigt! Den hatten ska bli färdig! Chefen tycker inte om de små tygvitsipporna! Allt sånt där, det gör ont', suckade hon. Hon satt ganska stel, och skymningen och hennes svarta klänning flöt ihop. Det var bara ett obetydligt drömansikte, som flöt fram genom mörkret och talade till mig."

Och Gyrithe Lemche, "Folkets synder" :

"'Vad jag älskar denna skymningstid!' sade Ingeborg, 'Det är som om min själ utvidgade sig i det oändliga för att inlemma allt det jag ser och hör; jag tycker nästan, jag känner mig som ett med hela naturen omkring mig...'".

Det enkla

När jag började fråga mina elever om skymningstimman för några år sedan, blev jag efterhand mer och mer förvånad över hur nära det som olika människor upplever i förhållande till skymningstimman kommer några av de steg som utgör meditationen Inre Stillhet. Det har för mig än en gång bekräftat att en äkta meditation bygger på naturliga processer, som sinnet följer när det faller till ro och fördjupas. Det är processer som är gemensamma för oss alla, eftersom människans fysiologi och sinnets lagar trots allt i grunden är de samma överallt på jorden; men kanske inverkar dygnets och årets timmar annorlunda på de människor som lever nära jordens två poler, som vi i Norden gör. Det som Swami Satyananda talar om, att sol och måne eller dag och natt påverkar människan, har ju en helt annan rytm häruppe, jämfört med t.ex. i Indien.

I skymningstimman handlar det inte om att man ska kunna eller uppnå något. Det handlar inte om en evinnerlig terapi, där man resten av evigheten ska gå bakåt och uppleva sin barndom, eller där man ska väcka känslor som man inte förmår att framkalla i naturliga livssituationer, och som inte dyker upp av sig själva i meditationen för att bli genomlevda där. Det handlar däremot om en metod - som t.ex. Inre Stillhet och till viss grad skymningstimman - som för en närmare själva livets essens, till den balans som på samma gång upplevs som helheten i allting och som ens eget väsens kärna - livet självt och medvetandet bakom livet - energin, naturen och jag som upplever det.

Och just det enkla är det äkta; att inte prestera något, eller sträva efter den ena eller den andra upplevelsen. Här handlar det om en naturlighet och ro som till och med ett barn kan förstå - och så får man, för min del, gärna behålla alla mirakler - själva livet och vardagen är, så vitt jag kan se, det största miraklet. Därmed är det inte sagt att man inte kan utveckla och fördjupa sin meditation.

Kan vi förhålla oss medvetna och skapande till de ändringar som sker i vår kultur?

Vi har i denna artikel beskrivit en tradition i Europa som höll på att försvinna. Vi ska undersöka om det finns andra spår hos oss av ett mer medvetet inre liv, kanske djupare och mer utvecklade saker, som vi kan jämföra med det vi känner till från den levande tantriska traditionen.

Det som har skett med skymningstimman, att den bara har glömts bort, har antagligen skett därför att den ingick så naturligt i vår vardag att vi var omedvetna om dess värde, och så har kulturen gradvis ändrat våra vanor under de senaste två eller tre generationerna.

När vi ska återupptäcka dessa saker sker det bäst genom god instruktion och undervisning, så man inte bara lurar sig själv genom att hitta på för lite eller för mycket.

Mycket kan stå i vägen för att vi ska kunna uppleva när det skymmer; barnprogrammen på TV, det starka elektriska ljuset i husen och på gatan, rusningstrafiken i städerna... Och på landet: det mekaniserade jordbruket, där ingen längre har kontakt med ron, traktorerna har musik, gårdarna har väsnande ventilationer och maskiner som bullrar...

Var blev den upplevelsen av som jag hade som tonåring, när jag en varm sommarkväll körde hästräfsa för att samla ihop höet; eller när jag plöjde sent på hösten medan det skymde, visserligen med traktor, men utan hytt och stereo. Eller när jag i gryning och skymning cyklade till eller från arbetet mellan stora åkrar, genom små byar och genom skogen där det inte fanns gatlyktor. Det var i skymningen som djuren strövade omkring och man mötte dem längs vägarna.

En särskild skymningstimma är det vid fullmåne, och speciellt vid vår- och höstdagjämning, när månen går upp medan solen går ned. Denna tidpunkt kan man ta vara på, både som en upplevelse av enhet i naturen och till stillhet och meditation.

"Då jag var barn i början av sextiotalet, samlade mor oss barn när det började bli mörkt, och så höll vi skymning. Det tyckte jag mycket om.
Då berättade mor historier från sin barndom på landet i Jylland, eller hon sjöng stilla sånger. Efterhand som mörkret sänkte sig förstummades samtalet och stillheten bredde ut sig i rummet - och i kroppen. Mörkret kändes nästan materiellt, det liksom lade sig varsamt omkring en. Det var en mycket trygg känsla och samtidigt kändes det som om man blev ett med rummet.

Vi satt bara där och var helt tysta, vilket ju i vanliga fall var svårt för tre pojkar, men inte när vi höll skymning.

När det blivit helt mörkt reste mor sig, tände ljuset och började laga kvällsmat, för nu kom far snart hem.

Det jag bäst kommer ihåg från när vi höll skymning är stillheten, tryggheten och det röda ljuset från kakelugnen, det var ju på vinterhalvåret som vi höll skymning. Men snart kom TV:n och trängde sig på, så kom det ju barnprogram den här tiden, och sedvänjan gick ur bruk. Men som vuxen sker det fortfarande att jag håller skymning, och min mor tycker mycket om att hålla skymning. Annars känner jag ingen som känner till denna sed.

Min mor har berättat för mig att när hon var barn var det mycket vanligt att hålla skymning, det gjorde alla människor. Så sparade de ju också på det elektriska ljuset." (Robert Konstantinovitsch).

Till slut ett tack till alla som bidragit till denna artikel med skriftliga eller muntliga bidrag.

Bilderna Mörkning och Lykttändaren har tänt och de medföljande texterna är från boken "Lille dreng på Østerbro" av Ib Spang Olsen, Bogladerne Østerbro, Köpenhamn. Vi tackar för tillåtelsen att återge dem.