Instruktör eller vägledare?

av Mira

Just nu pågår ett arbete för att samordna vissa av Europas yogalärarutbildningar, med en stark vilja att höja utbildningarnas kvalitet. Det är en spännande process som kan ge en solid grund för nuvarande och framtida lärare. Mot denna bakgrund presenterar vi
yogalärarutbildningen som tagit form vid Skandinavisk Yoga och Meditationsskola sedan skolan startade 1970.

Som lärare i yoga och meditation upplever jag mig själv som ett redskap - en av vår tids förmedlare av en uråldrig kunskap om människan som ett väsen av kropp, sinne, energi och medvetande. Jag medverkar till att föra detta vetande vidare - såsom många har gjort under tidernas lopp, och som många säkert kommer att göra i framtiden.

Yoga och meditation är ett mänskligt arv, en värdefull gåva, som ingen av oss äger. Det är vår uppgift att som lärare förvalta detta arv - att undervisa de människor som önskar det och att utbilda nya lärare. Här har vi ett ansvar, både gentemot vår egen och kommande generationer.

Man kan finna tydliga spår av yoga i ett flertal gamla kulturer på jorden, men det är i Asien, speciellt i Indien, som den tantriska traditionen i sin helhet obrutet förts vidare från lärare till elev fram till våra dagar - och det är denna rika tradition som Skandinavisk Yoga och Meditationsskola arbetar utifrån.

I vår tid väcker yoga stort intresse och används över hela världen - efterfrågan ökar stabilt i många länder. Då händer det att lärare utbildas för snabbt och för ytligt, eller börjar att undervisa utan någon utbildning alls. Därigenom gör man inte någon en tjänst, tvärtom. När undervisningen inte ger det utbyte den borde riskerar vi att människor tappar intresset, och går miste om det de egentligen hade rätt att förvänta.

Vilken bakgrund behöver man som yogalärare? Vad ska till för att man ska kunna hålla elden brinnande? Om man genom yoga eller meditation ska kunna ge andra människor ett praktiskt och verksamt verktyg i sina liv behöver man en solid grund att stå på, både vad gäller erfarenhet och kunskap.

"Den terapeut som önskar leda andra till psykiska höjder och djup måste själv kunna nå dessa höjder och djup i psyket. Nutida psykoterapeuter måste börja med att träna sig i att gå upp och ner inom sitt eget psyke och därigenom uppleva den mångfald av områden människan består av, och de drivande krafterna bakom människolivet." (R. Desoille)

Detta gäller inte minst yogalärare. Är den personliga erfarenheten för liten begränsar det undervisningen, och ibland förändras yogan till något helt annat.

Yogamöbler och tillbehör

En kvinna som hade gjort yoga i USA kom till vår skola i Stockholm i början av sommaren. Hon ville börja på en kurs så snabbt som möjligt för hon "kunde ju inte göra yoga hemma". " Varför inte?", undrade jag. "Jo, vi använde olika redskap och yogamöbler när vi utförde övningarna, och dem har ju inte jag."

Hur långt från ursprunget kan man gå? Har man inte gått för långt om man blivit beroende av tillbehör, möbler och kuddar? Det enda man behöver för att göra yoga är en filt eller någon annan form för underlag, och kanske en nässköljningskanna.

Låt dig inte luras av reklamen. Redskapen är inte bara onödiga, i de flesta fall försämrar de effekten av yoga. En man i Kanada tar nog priset genom att påstå att man kommer i samadhi genom att sätta sig på den "samadhikudde" han säljer.

Yogamöblerna begränsar rörelsefriheten, och övningen ger inte längre den avsiktliga verkan på muskler, leder, inre organ och på kroppens psykiska energi - och har man fått bristande vägledning kan yogamöblerna ge allvarliga skador. Några läkare i USA har nyligen konstaterat att de flesta skador som folk kommer till sjukhuset med är orsakade av träningsredskap i största allmänhet.

Yogatraditionen

Vill man finna vatten gräver man ett djupt hål, inte många små. I den ursprungliga traditionen levde eleven minst tolv år i ashram under lärarens anvisningar innan han ansågs självständig. När man funnit sin lärare stannade man där. Då släpper rastlöshet, tillgjord inbilskhet och det väsentliga träder fram. Man får lugn och ro till att utforska yogans tekniker och metoder, och man mognar av erfarenheten.

Att undervisa är värdefullt för ens egen utveckling, men det är också nödvändigt med inspiration och feedback från kollegor och personer med större erfarenhet än en själv.

Swami Satyananda sa en gång "Att undervisa är som att vara tillsammans med rosor" - de är vackra och luktar gott, men har också taggar. För alla som har yrken där man arbetar med människor, och speciellt som yogalärare, är det viktigt att kunna släppa de intryck och påverkningar man får, och gång på gång återvända till harmonin. På detta sätt kan man uppleva utan att färgas av tillstånd och föreställningar. Då är man neutral gentemot sina elever, det ger dem frihet till att vara sig själva - och undervisningen förblir levande.

"Inte 'lära' - utan leva i allt du gör, och genom livet lära." (Swami Janakananda)