Kalla det något annat!

Yogierna vänder sig i sina gravar

av Swami Janakananda

"Det är inte yoga jag undervisar i. Jag kallar det bara yoga, för då kommer det fler människor,” sade en gymnastiklärare i en dansk stad.

Något liknande har skett i större skala först på gym i USA och nu också i Europa, där ett fåtal ”yoga”-riktningar har dykt upp.

Typiskt för dessa riktningar är att de begränsar sig till några fysiska övningar, som utförs på ett extremt snabbt eller ansträngande sätt - ett sätt som aldrig varit del av yogatraditionen. I den egentliga yogan håller man kroppen sund och spänstig och sinnet friskt - utan att låta sig domineras av det fysiska eller det mentala.

Övningarna, eller sättet man utför övningarna på i dessa nya riktningar, ger kanske en kortvarig kick. Men det handlar om en amputerad yoga, där den djupgående verkan uteblir. Här finner man heller inte de finare andnings­övningarna eller den djupa avspänningen - för att inte tala om meditation - och därför inte heller verkningarna av dessa metoder, såsom balans och överblick.

En deltagare berättar att man undviker att spänna av mellan övningarna under det hektiska ”yoga”-passet - ”för att inte tappa koncentrationen!” Ja, men då har man ju missat att öva upp en väsentlig förmåga. Det är ju inte bara medan man är igång med övningarna som koncentrationen ska finnas, och också gärna växa. Och blir man ” kall” mellan övningarna, eller ”uttråkad”, ja då bör man uppsöka en skola med bättre faciliteter och lärare med ordentlig utbildning.

Den riktiga yogan ger, utöver det välbefinnande man går hem med, en fortskridande verkan, som byggs upp under en längre tids användning.

Genmanipulerad yoga

I vår skola finns det något vi kallar ogräs i undervisningen. Det är när de instruk­tioner vi ger som lärare, plötsligt eller gradvist glider bort från det ursprungliga. Det kan ske medvetet eller omedvetet. Man får idéer, man börjar ändra på utförandet av ställningarna, andningsövningarna, koncentrationsteknikerna, avspänningarna eller meditationerna.

När vi upptäcker att ogräs har smugit sig in, ser vi det i ljuset av det vi lärt från traditionen, i synnerhet från Swami Sivananda och Swami Satyananda. En yoga som i muntlig tradition går tusentals år tillbaka i tiden, och som också uttrycks i de klassiska skrifterna Gheranda Samhita, Hatha Yoga Pradipika (båda mellan 500 och 600 år gamla) och Yoga Sutra (förmodligen 2300 år gammal). Det är denna yogatradition som ligger till grund för en stor del av den medicinska forskning som gjorts på yoga under 1900-talet. (Angående Yoga Sutra drar dock en av ”yoga”-riktningarna, bl a genom sitt sanskritnamn, nytta av denna skrift på ett fullständigt förvrängt sätt.)

Råkar vi manipulera med denna yogas ”gener”, struktur eller uppbyggnad, så kan man fråga sig om vi förbättrar en flertusenårig erfarenhet. Ett material som vi också själva, som individer och som lärare, har prövat grundligt på alla sätt, och därigenom uppnått de verkningar som yogan åsyftar.

Kan yogan göras lättare? Knappast. Om du följer ett harmoniskt undervisningsförlopp utan brådska, så är övningarna hela tiden lagom enkla, eftersom man går fram gradvist. Yogan har sin egen stil i utförandet, sitt eget temperament och sin egen rytm, som både syftar till att ge handlingskraft och större förmåga till att fördjupa sig, och det är det som gör den verkningsfull.

En kultur utan rötter...

Västvärldens kultur idag är till stora delar utan visdom. Den lider av en dårskap, som uppfostrar individen till osjälvständighet och gör allt för att förföra i synnerhet barn och unga, och göra dem till konsumenter.

Kulturen, eller rättare sagt den brist på kulturell tradition, som ofta kommer till uttryck t ex i USA, skapar dessvärre arrogans och respektlöshet inför det vetande som har uppnåtts genom generationer. Att vi har ett gemensamt mänskligt arv här på jorden känner man inte till.

Man har inte tid att gå på djupet och upptäcka vad yoga egentligen kan och är. Okunnighet i kombination med en överdriven fascination för akrobatik och aerobicsliknande övningar, får folk att tro att de kan göra yogan bättre. Förstår man inte att självinsikten, ron och att vila i sig själv är något tidlöst, att det redan uppnåtts av de som gått före, och att man kan lära av dem? Eller tror man sig veta bättre och hittar på sina egna villkor? Ja, då slutar det med att man går runt i sina illusioners och förväntningars cirklar.

”Tusenårig erfarenhet!?” - ”Än sen då!” ”Den har väl blivit lite gammaldags och dammig, vi peppar upp den och säljer den under samma namn!”

Det som här sker med yoga hände för en femton, tjugo år sedan med begreppet chakra, som också togs ur sitt sammanhang från den ursprungliga yogan med dess erfarenhet, övningar och vägledning, och lanserades av folk, som utger sig för att besitta en djupare kunskap, men som baserar det mesta på sina egna fantasier och föreställningar.

Om att andas

Yogan är så välkonstruerad och de olika övningarna har en så exakt verkan, att man förundras över den människokunskap de som ”uppfunnit” yogan haft. Det gäller inte minst andningen under övningarna. Trots detta har någon försökt ”förbättra” yogan, också på detta område. Exempelvis genom att föreslå att man ska andas genom munnen istället för genom näsan under vissa övningar. Detta torde vara tillbakavisat av de undersökningar man gjort på Karolinska Institutet i Stockholm. Också när det gäller yogans andningsövningar är det bättre att hålla sig till den ursprungliga vägledningen, så man kan vara säker på att få en stabil rening, fördelning och höjning av energin.   Studier gjorda vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Visst smittar yogan av sig

Då och då har vår kultur låtit sig påverkas av yogan och tagit dess övningar in i andra sammanhang. Det är naturligtvis positivt. Ett exempel på detta är axelstående som används, eller användes i alla fall under min skoltid, på gymnastiklektionerna. Här kan man säga att det är bra att ställningen blir utförd ganska kortvarigt tillsammans med andra gymnastikövningar, och inte som i yogan där man står helt stilla i den en längre tid. Det är nämligen en av de få yogaövningar som barn inte ska göra (på yogasätt) innan deras körtlar är färdigutvecklade.

Ett nyare och inte så lyckat exempel är det man kallar stretching, där man visserligen sträcker en del muskler, men på ett i förhållande till yogan ytligt och förhastat sätt. Det ger också helt andra och i vissa fall även oönskade effekter, om man ska tro vissa aktuella undersökningar.

Ett positivt exempel på hur man använder en övning, även om det inte är precis så den ”borde” göras, har vi i artikeln om huvudstående, som vi fått lov att trycka av den danska veckotidningen Familie Journalen (se Jag står på huvudet för min hälsas skull).

Man kan ju mycket väl stå på huvudet även om man inte kallar det yoga - det sägs att den franska teaterförfattaren Moliére gjorde det - ”eftersom han mådde bra av det”. Man får väl förmoda att yogatraditionen inte var känd i Frankrike på den tiden, men han kanske lärde sig det vid teatern, från comedia del’ arte. Vem vet?