Namo Narayan – Swamiji!

Efter fem års eldmeditation bröt Swami Satyananda isoleringen och inbjöd till satsang

av Swami Janakananda

Namo Narayan är ett mantra som yogier, swamier och andra använder när de hälsar en discipel från en annan guru. En längre variation är OM Namo Narayanaya. Mantrat innebär: Jag hälsar gud i dig. Denna sed uttrycker en tolerans som är enastående för Indien - och som är oerhört viktig för att en särskild andlig tradition ska bestå.

Det som för den enskilde ligger bakom hälsningen garanterar att allt inte slutar i ytlighet: att man inte - av rädsla för att gå miste om något - springer från den ena läraren och metoden till den andra, utan att någonsin konfrontera hela sig själv. Här är det faktiskt tillåtet att ge sig hän till en lära och en lärare, när man menar allvar med självförverkligandet.

Användandet av Namo Narayan är också viktigt för samhället. Man undgår sekteristiska och allvetande "supporterklubbar" kring guruerna. I Indien uppstår sällan sekter i den negativa betydelse som vi känner i väst.

Begreppet Namo Narayan är grundläggande i den del av indisk kultur där yogan hållits levande. Mantrat uttrycker att oavsett varifrån du kommer, så respekterar jag den väg du har valt. Jag hälsar dig! Du är min gäst, såsom Gud är det. Jag kan jämställd utväxla erfarenheter med dig.

När så en känd guru, som också för väst har substans i sin lära, och som genom åren haft många olika människor på besök - några bara för att nosa, andra för att bli vidrörda och motta en träning, och åter andra för att få hjälp till att leva ett liv i koncentration och meditation, eller till att kunna utföra just den uppgift som vederbörande är kallad till - när en sådan guru en dag plötsligt hälsar sina disciplar Namo Narayan, vad har då hänt?

Låt mig berätta det på ett personligt sätt: Sommaren 1988 befann jag mig i USA bl.a. för att arbeta med den nya engelska utgåvan av min bok Yoga, tantra och meditationi min vardag. Jag bodde en tid på Long Island. Sent en eftermiddag tog jag mig tillsammans med ett par vänner ut för att bada i Atlanten. Vågorna var större än jag väntat och jag blev omkullslagen åtskilliga gånger. I början blev jag bara irriterad över att mina badbyxor gled ner, och mitt hår sköljdes fram och täckte ansiktet så att jag inte kunde orientera mig. Men så gick det upp för mig att det var allvar. Jag vet inte hur många gånger jag vältes av vågorna, men till slut klarade jag att kämpa mig i land. I hela mitt vuxna liv har jag inte varit så andfådd. Samtidigt mådde jag otroligt bra av att ha kämpat mig fri från vågorna.

Upplevelsen gav mig perspektiv på mitt liv. Jag såg de drygt 20 år som jag undervisat i yoga, och kände mig starkt inspirerad att i någon form fortsätta i 20 år till.

Senare, hemma i Sverige, hade jag en vision - nej, en total upplevelse - i min meditation. Jag befinner mig i ett landskap som liknar bergen nedanför Himalaya kring Rishikesh. Jag har en känsla av att just ha lämnat allting - elever, administration, rutiner. Jag kände mig oändligt lättad. Nu var jag fri och kunde gå vart jag ville, och helt och hållet ägna mig åt min sadhana.

Efteråt undrade jag: Varför denna vidunderliga upplevelse av frihet kom just nu, när jag var så inspirerad att fortsätta!?

Några veckor senare berättar Swami Pragyamurti från London för mig att Swamiji lämnat ashramet och det att vara guru. Att han på den tidpunkten då jag hade min vision befunnit sig just vid Rishikesh...

I november 1993 var jag inbjuden till att tala på en yogakongress i Monghyr, och besökte därför Swamiji som efter sitt försvinnande hade slagit sig ned i Rikhia i närheten av Deogarh i Bihar. Då jag berättade för honom om den vision jag haft, där jag befunnit mig i Himalayas förberg i närheten av Rishikesh, sa han bara: "Ja, jag tyckte du skulle veta det".

Fem eldar

Efter att ha rest runt i några år och besökt olika andliga kraftcentra i Indien, hade Swamiji efter eget önskemål levt relativt isolerad i sitt nya ashram Alakh Bara. I fem år hade han ägnat sig åt en helt enastående meditation mellan fem eldar. Varje dag, från den 15 januari till den 15 juli, satt han mellan fyra starka eldar från soluppgång till solnedgång - och en femte, som var solen. Det första året satt han enbart i solen varje dag under de sex månaderna. Det andra året satt han, förutom i den varma indiska solen, tätt intill en eld. Det tredje året satt han mellan två eldar. Det fjärde året satt han i solen mellan tre eldar. Det femte året var han omgiven av fyra eldar från soluppgång till solnedgång, där solen ovanför utgjorde den femte elden: Panch Agni.

Denna eldmeditation har en oundviklig och djupgående verkan på den yogi som underkastar sig en sådan rening - den psykiska atmosfären omkring Swamiji var då också osedvanligt stark och upphöjd. Jag upplevde det i mina meditationer, medan jag bodde hos honom kort efter det att han hade avslutat Panch Agni - särskilt i den meditation som jag kallar Agni Kriya, där du upplever en flamma i din kropp, som brinner upp genom dig och högt ovanför.

Det sägs att ingen har utfört denna meditation sedan Shankaracharya. Det krävs år av förberedelse i form av en intensiv och djuplodande sadhana för att ha förmågan att genomföra - och få något ut av - en sådan praxis.

Den tolerans, som hälsningen med mantrat Namo Narayan uttrycker, har alltid varit en del av den tantriska traditionen. I Vigyana Bhairava Tantra, en text som är minst 5000 år gammal, står det i en av sutrorna, bland 112 instruktioner i meditation och sadhana:

"Renheten i andras lära [eller livsåskådning] är som orenhet för oss.
I verkligheten, betrakta intet som rent eller orent."