Tid att lära... tid till insikt... tid för att undervisa...

en jubileumsartikel, av Swami Janakananda, skriven 1995. Reviderad och utvidgad okt. 2009

---

Man kan jämföra Kriya Yoga med ett bål, med en eld som brinner oavbrutet under meditationen och renar kropp och sinne från det som begränsar, hämmar och förvirrar; det som står i vägen för klarhet, energi och balans, och som man inte har användning av.

Uthållighet är nödvändigt om man vill nå det essentiella. Alla vägar leder till Rom säger man, ja, men man är tvungen att välja en för att komma fram. Det viktiga är inte kunskap om alla möjliga metoder och terapier, utan kännedom om sig själv. Därför gäller först och främst stabilitet, att undersöka genom sin meditation och att uppnå insikt. Jag ser hur svårt människor, som har provat allt möjligt, har för att ta de sista stegen, och bryta igenom muren som isolerar dem från en djupare insikt och upplevelse av en större verklighet. De har blivit "rika" på förståelse, åsikter och teoretisk kunskap, ja till och med på vissa upplevelser, men "nålsögat" har blivit för litet för att de ska kunna komma igenom.

 

Livet är en skapande process

När jag planerade dessa artiklar om Kriya Yoga, så ville jag att denna bl a skulle handla om villkoren för att undervisa i och lära sig Kriya Yoga, och om själva Kriya Yogan. Emellertid insåg jag att jag inte bara kunde skriva en artikel baserad på regler och fakta, som alla skulle rätta sig efter bara för att jag skriver det.

Jag beslutade därför att skriva denna tredje artikel som en berättelse baserad på mitt eget liv och på upplevelser som jag själv har haft. Sedan är det upp till läsaren att ta ställning till om det ligger något i det jag säger, speciellt i förhållande till vem som undervisar i avancerad yoga eller hur man undervisar i det. Jag anser att en sådan undervisning bör ha andra betingelser än vanlig kvällskursyoga och elementär meditation.

Jag skriver här om det som fick mig att undersöka och använda just yoga, i ljuset av de erfarenheter jag gjort, som undervisare, och överhuvudtaget om yogans inflytande på mitt liv – men naturligtvis handlar denna text om mycket mer än det.

Kreativitet kan ta sig många uttryck, speciellt när det gäller människans mognadsprocess och insikt om sig själv. Och när jag beskriver mitt liv i förhållande till yoga och min "sanning", så måste jag också acceptera andras sanningar – det liv de lever, deras bakgrund och de erfarenheter de gjort. Ändå önskar jag inte att lägga fingrarna emellan om någon vill slippa lätt undan med att undervisa, och på det sättet förstöra något som är otroligt värdefullt för dem som söker verkliga hjälpmedel på självinsiktens väg.

För mystikern står alla möjligheter öppna, också dem han inte själv känner till, men som är möjliga. Inget är slutgiltigt och fastlagt, mystikern önskar upptäcka livet på nytt varje dag. Därför uppnår mystikern det ouppnåeliga – det omöjliga – det som materialisten tror är inbillning eller fel därför att det inte är beskrivet, eller beskrivet annorlunda, i hans läroböcker.

Livet är sannerligen en skapande process.

Min bakgrund

Yogan i mitt liv

Vilka impulser gjorde att jag började använda yoga i mitt liv? Grundläggande har jag svårt att dela upp livet i andligt och profant, i lek och arbete, i vardag och fest. Jag tror inte, att vår strävan i livet bara går ut på att överleva, utan att livet är en upptäcktsresa där allt hör till och har mening. Vi behöver bara hålla oss tillräckligt vakna för att inse det.

Ändå använder jag dessa ord:

Har vi idag blivit så främmande för den andliga verkligheten, som vi är del av (till synes utan att veta om det), att vi måste tro på mytologiska och begränsade beskrivningar av denna verklighet? Beskrivningar som inget har att göra med medvetandet vi alla är del av. Måste vi basera en sådan tro uteslutande på andra människors föreställningar, ibland under tvång eller press, t ex från en kyrka och ett samhälle som inte önskar att den enskilda människan gör egna erfarenheter? Och varför inte? Som barn vet vi att vi är del av något större, större än den bild som uppfostran och utbildning sedan ger oss. Som barn tar vi denna större verklighet för givet, det är en självklarhet.

Den yoga som jag känner är huvudsakligen baserad på att människor gör något - de får vissa "nycklar", de lär sig att använda metoder som skapar balans i kropp och sinne, och som utvidgar medvetandet – så att de själva kan märka ett resultat. Yoga ska inte ge dig en färdig livshållning, utan göra det möjligt för dig att gå i den riktning du vill och därigenom bli ett med ditt liv.

Naturligtvis, när man ska skilja mellan drömmar, förväntningar, önskningar, bekymmer å ena sidan och upplevelser av ett ändrat medvetande, med större klarhet och mer energi, å den andra, uppstår frågan om vad som är verkligt och vad som är illusion. En hel kultur kan ju leva på illusioner och psykoser, vilket var fallet under de perioder av Europas historia då människor blev brända som häxor och kättare, för att de hade en annan uppfattning om livet än de religiösa och politiska makthavarna och den gängse övertron.

Urskiljningsförmågan är därför det allra viktigaste i andlig yoga – och individen måste varje dag tränas i just denna förmåga, med traditionen, den personliga läraren och till och med vetenskapen som hjälp, och testa det mot den egna erfarenheten.

Nära döden

Jag fick idén att skriva denna artikel delvis som en självbiografi, efter att ha intervjuats i Danmarks Radio P1, hösten 1993, i programmet Söndag morgon, programmet om oss själva och det vi tror på, och jag börjar med att citera därifrån:

"Anders Laugesen: Den källa som du har sökt, och väl också har funnit, det är något som hänger ihop med yoga...?

Swami Janakananda: Ja, det kan man säga, även om yoga i sig själv ju bara är ett redskap. Orsaken till att det just var yoga jag hela tiden kände mig dragen till kan nog finnas långt tillbaka i mitt liv, ja, kanske före livet, vem vet? Därefter grundar det sig på några upplevelser jag har haft, några tankar jag har haft, minnen eller vad man ska kalla det. Något som antyder för mig själv varför jag gick i denna riktning.

När jag var åtta år lärde jag mig en yogaövning då man ska ligga helt stilla på rygg. Jag var ett nervöst barn, och att ligga dödsstilla i en kvart – inte i sängen, utan inne på vardagsrumsgolvet, var inte lätt. Jag fick inte somna och inte heller göra något annat. Först kunde jag inte alls förstå meningen med det, jag låg och tittade mig omkring. Men när jag hade legat en stund slöt jag ögonen och började upptäcka den revolution det var att bara ligga och vara stilla. Mina sinnen öppnade sig, och ju mer jag använde övningen desto uppmärksammare blev jag, och desto mer föll jag till ro.

Det är en övning som jag fortfarande använder, och som jag lär ut med stor entusiasm.

Anders Laugesen: Var dina föräldrar intresserade av asiatisk mystik och yoga?

Swami Janakananda: Nej, inte alls, men de var djupt kristna båda två. Och en händelse tidigt i mitt liv gjorde kanske att de blev det ännu mer.

Min mor var sjuksköterska och aktiv inom Metodistkyrkan. Där hade hon gjort ett socialt arbete genom att försöka hjälpa människor som kommit på avvägar och var i social nöd. Då hon träffade min far vet jag inte om han var speciellt religiös. Det skedde något med honom just under de åren innan jag föddes, och han gick för övrigt in i ett annat trossamfund än det min mor tillhörde. Det har jag ofta sett tillbaka på med ett leende, för jag upplevde en mycket stor tolerans i mitt hem – speciellt mellan mina föräldrars olika kyrkor. Den ena var Metodistkyrkan och den andra var den Apostoliska Kyrkan.

Metodistkyrkan var trivsam och trygg, det var Jerusalemskyrkan i Köpenhamn. Dit gick vi speciellt vid högtiderna.

Men på vanliga söndagar gick vi till den stora grå träbyggnaden som den gången låg vid Triangeln på Österbro. Det var den Apostoliska kyrkans högborg, där min far var äldstebroder, som det hette. Det var en underhållande kyrka, med en jättestor kör med stränginstrument som spelade och sjöng för fullt, en stor dopfunt, eller rättare sagt en liten simbassäng, där människor lät döpa sig i vita särkar och vita sockor. Min mor och jag satt alltid precis vid sidan av den och fick ett par stänk med på vägen. Det var en upplevelse att gå i kyrkan söndag förmiddag – tills man växte upp och började streta emot, för det gör man ju... De bad mycket högljutt och talade i tungor i munnen på varandra, och ofta stod de upp och sträckte armarna i vädret. Intressanta främlingar från andra länder kom ofta på besök och blev tolkade från predikstolen. Det var spännande...

Anders Laugesen: Var det ett uppror mot din far och mor som gjorde att du inte gick in i de kyrkliga sammanhangen?

Swami Janakananda: Det började lite tidigare än det vanliga tonårsupproret, och jag tror inte att det var riktat mot mina föräldrar, utan snarare grundat på ett ställningstagande i förhållande till det jag såg och upplevde. Jag tror nog att jag började streta emot redan i tio-elvaårsåldern. Vi flyttade också mycket, och under några år gick jag i internatskola och fick det hela lite på avstånd. Men låt mig börja tidigare.

Du sa att du ville prata om reinkarnation idag, men jag hade en upplevelse av ett något annat slag, när jag var två år gammal, som gjorde ett djupt intryck på alla.

Jag höll på att dö. Läkaren hade faktiskt gett upp hoppet. Han hade åkt hem och jag låg och dåsade och svävade mellan liv och död - jag hade troligen kommit över på den andra sidan dödens tröskel. Jag fick en upplevelse, som jag senare har fått bekräftad i en del litteratur, jag såg ett kraftigt lysande väsen stå framför mig. Det bestod av ljus helt enkelt, och att det var ett väsen, det var det inget tvivel om. När jag tänker tillbaka, uppfattade jag det som om det var i rummet där jag låg – nu är det så länge sedan så jag vet inte hur mycket jag var i kroppen, eller om jag var någon annanstans, men så kommer jag ihåg det i alla fall. När jag senare berättade om det trodde mina föräldrar att det var en ängel – det blev genast tolkat.

Jag vet inte hur det har påverkat resten av mitt liv, jag kan ju inte jämföra med hur det hade varit om jag inte hade haft en sådan upplevelse. Människor som har sådana upplevelser som vuxna ser en förändring i sin livshållning, men jag var bara mellan två och tre år gammal.

Strax innan jag blev riktigt dålig hade jag sagt till mina föräldrar: "Jamen varför ber ni inte?!" – Två år gammal, hur kan man komma på det? Kan ett barn bara komma på att säga något sådant, på fullt allvar, till sina förtvivlade föräldrar? Eller har man något med sig in i livet? Jag sa: "Be för mig" – och det gjorde de. De blev djupt chockade, det vet jag. I den Apostoliska kyrkan satte alla äldstebröderna igång med det man kallar förbön, och min mor bad och hon ringde till prästen i Metodistkyrkan, och han bad, jag vet inte vem mer som bad.

Efter upplevelsen med det lysande väsendet kom jag till medvetande igen. Jag bad genast om att få mjölk, och det fick jag, trots att läkaren hade sagt att det var det enda jag inte skulle få, kanske för att undgå slembildning i luftvägarna. När min mor så ringer till honom och berättar att, "nu sitter pojken upp i sängen och han dricker mjölk", så kommer han ut till oss så fort han kan för att ge henne något lugnande. Han räknade med att jag var död, och att min mor hade börjat inbilla sig saker och ting. Men jag var faktiskt vaken och frisk när han kom, och det var han mycket förvånad över.

Jag tvivlar inte på de krafter som ligger i bönen, men jag anser inte att jag är religiös..."

Så långt enligt intervjun.

En lysande varelse dök förresten upp några gånger till under min tidiga barndom. Sista gången när jag var på den Apostoliska kyrkans barnkoloni, Kungslägret, vid Sejerøbukten. Och det var nog denna upplevelse som var början till slutet på min barnatro. En kväll såg jag ett lysande väsen stå vid fotändan av min säng. Men inte nog med det, andra barn i sovsalen såg det också, och det väckte en viss uppståndelse. Grunden till att jag tog avstånd från kyrkan var att det utnyttjades av de vuxna till att skapa en religiös upphetsning. Nästa dag fick vi barn veta att "alla utom en hade blivit frälsta" som följd av denna händelse. Ingen vågade naturligtvis avslöja att det var just han eller hon som var denna enda som inte blivit frälst. Jag kände ännu inte till ordet manipulation, men där blev jag utsatt för det.

Mina första upplevelser av tystnad

Tystnad och stillhet, mauna, är ju en del av yogans praxis – och en viktig del av fininställningen av sinnet så att det kan lära sig eller uppfatta Kriya Yogan på bästa möjliga sätt. Det ska jag komma in på i nästa artikel om Kriya Yoga, där jag också kommer att beskriva hur viktig längden är av den period invigningen i Kriya Yoga varar. När jag var sex år gammal visste jag inget om tystnad i yoga. Inte desto mindre hade jag några upplevelser av tystnad, som jag tydligt kommer ihåg.

Den viktigaste var ett sätt att vara tyst på, som jag upplevde i dessa år. Det var skymningstimman, en tyst timma som man höll medan solen gick ned sent på eftermiddagen. Att sitta helt stilla i vardagsrummet tillsammans med andra i familjen och uppleva hur mörkret sänker sig var min första upplevelse av ett tillstånd av ro, som kom mycket nära meditation. Den har jag tillsammans med andra beskrivit i Skymningstimman både det som skedde (och fortfarande sker) i vår egen kultur och ett kompletterande vetande om detta fenomen i yogatraditionen.

Den andra upplevelsen är kanske bara en kuriositet för läsaren, men för mig gjorde denna tystnad ett oförglömligt intryck. Det måste ha varit första året efter andra världskriget, den 9 april, dagen då man kom ihåg nazisternas invasion av Danmark. Alla människor i Danmark mindes denna dag med två minuters tystnad mitt på dagen. All trafik stannade i Köpenhamn; spårvagnar, de få bilar som fanns på den tiden, hästvagnar och cyklar. Människor slutade tala, och kom i god tid ut ur husen och gick ned på en av huvudgatorna i närheten. Tillsammans stod man helt stilla på trottoarerna. För ett barn som närmast lever i nuet, är två minuter långa och innehållsrika, och jag insåg att tystnad är en värdefull handling och ett kraftigt uttryckssätt.

Då tystnaden hade sänkt sig över hela landet skedde något som satte det hela i relief. En kusk miste plötsligt herradömet över sina hästar. De blev skrämda av denna fullständiga tystnad och skenade. De sprang förbi framför mig och min mor, förbi linje 14:s ändhållplats och ut för Peter Bangs Vej. Det enda man hörde i hela kvarteret var de två hästarnas hovar och hjulens dunder mot stenläggningen – och jag såg en förtvivlad kusk på vagnens kuskbock. Han önskade säkert att han var långt borta.

Den tredje sortens tystnad har jag redan nämnt, det var den tystnad och stillhet jag upplevde när jag låg helt stilla på rygg inne i vardagsrummet och kom i kontakt med mitt varande.

Auktoritet, din egen eller andras?

Jag visste det inte

Tidigt lärde jag mig att bristande kunskap om lagen (också den oskrivna) inte kan åberopas. När man växer upp anpassas man efterhand till samhället, eller dem man känner, familj, lekkamrater, etc.

Man kan inte på förhand veta hur man ska bete sig. Det måste man uppfostras till.

Överträder man oskrivna regler som man inte känner till blir man ändå dömd – om man inte är säker på sig själv.

Jag gjorde vad jag blev bedd om

Jag befann mig på Søndermarksskolens skolgård en dag efter skolans slut 1951.

En av lärarna som hade haft gårdsvakten på en rast tidigare på dagen, hade bett mig att släppa ut luften på de cyklar som stod utanför cykelställen och lutade sig mot träden på skolgården. Och jag gjorde det jag blev bedd om.

Nu stod de och väntade på mig vid sina cyklar. Läraren fick inte stryk, men det fick jag. Jag fick några ordentliga snytingar av dem som var större och äldre än jag, och vars cyklar jag hade luftat. Ljushåriga Hanne som gick i min klass stod och såg på när jag låg nere mellan cykelställen och höll armarna kring huvudet för att inte få fler slag i ansiktet.

Jag visste inte att jag inte fick göra vad läraren hade sagt att jag skulle, men det höll jag på att lära mig nu. Jag lärde mig att se det som jag hade blivit bedd om att göra, och också gjort, från en annan synvinkel.

"Du kunde ju bara ha låtsats som om du gjorde det. Du kunde ha böjt dig ned och sagt pffffff med munnen nere vid ventilen."

Var det månntro samma dag och av samma anledning som jag på en rast hade hela skolgården efter mig, visslande och ropande "buh! buh! buh!" i taktfast kör, alla cirka 300 ungar. En lärare kom fram emot mig och frågade vad som var på tok. "Ingenting", sa jag och sprang förbi.

Nåväl, jag fick i alla fall Hannes sympati. Vi var de sista som lämnade cykelställen och skolgården. Förälskade cyklade vi hem från skolan hand i hand.

En tonårings tankar och önskningar om telepati

När jag var tonåring föreställde jag mig hur det skulle vara när alla människor kunde läsa varandras tankar och känslor. Jag förväntade mig att det var något vi alla skulle uppnå.

Jag kunde inte se skogen för bara träd.

Jag var fascinerad av tanken och samtidigt rädd för den. Jag fantiserade om hur andra skulle reagera på det jag tänkte, eller rättare sagt hur jag skulle känna mig när mina innersta tankar avslöjades.

Men varför först som tonåring? Jo, för små barn bryr sig inte om tankar på det sättet, de har ännu inte blivit sårade. Rädslan har ännu inte gjort att de format bombsäkra åsikter om livet, de har inte lärt sig att ta patent på det som sker. Kanske tar barnen för givet, att vi alla vet alltihop. De förstår inte att de vuxna blir berörda när de uttalar det som ligger i luften...

"Tänk om andra visste vad jag tänker."

– Alla de tokiga tankar som en tonåring har på väg in i det vuxna universumet.
– Alla reaktioner som kommer när man går från en åldersperiod till en annan. Värden som inte längre håller därför att erfarenheten växer och säger en att det också finns ett annat sätt att se på saker och ting.
– All min "egen" lust och längtan.

Det skulle ju vara pinsamt om alla kunde se vad jag tänker! Kanske skulle jag i mina tankar avslöja något jag har gjort, eller önskar göra. Eller något som jag inte kan eller vågar säga till andra, men som jag innerst inne drömmer om att säga, det skulle de bara kunna läsa ut ur mig: Min rädsla, min längtan efter sex, romantik och spänning, min kärlek!

Det blir outhärdligt, tänkte jag, och föreställde mig hur man skulle kunna lära sig att kontrollera sina tankar. Jag föreställde mig, felaktigt, att det var något yogierna gjorde. Ingen ska se vad jag tänker. Och ändå, samtidigt som jag fruktade det, önskade och förväntade jag mig att det skulle ske, att vi alla efterhand skulle bli telepatiska. Så att vi inte behövde dölja något för varandra, och därför inte heller behövde vara rädda eller osäkra gentemot varandra.

Den gången visste jag inte vad jag vet idag, jag visste inte att nästan alla människor identifierar sig med alla tankar som dyker upp i sinnet. De gör dem till sina egna och isolerar sig bakom stolthet, skuld eller förlägenhet. Snarare än att dölja något för andra döljer de något för sig själva. Istället för att uppleva de tankar som dyker upp i sinnet som något som bara kommer förbi av sig självt – som tankar som hänger ihop med situationer, vanor och inlärda sätt att reagera på – identifierar de sig med dem. Och just identifikationen gör att de skjuter tankarna åt sidan.

Jag visste inte att vissa tankar är helt grundläggande reaktioner på livet, och att de fortsätter att dyka upp därför att vi aldrig har slutat klamra oss fast vid dem eller frukta dem. Och att verklig telepati är omöjlig under sådana omständigheter.

Mycket få människor, som vi kan kalla yogier, bekymrar sig inte om varför tankarna finns där eller varifrån de kommer, grundläggande ser de bara på dem, kort och gott som tankar. De finns här omkring och därför kommer de också genom mitt huvud. Om jag tillåter tankar och känslor att passera och bara tittar på, upphör de efterhand att komma tillbaka. Det lär jag genom meditationen.

Man behöver ju inte följa alla idéer som kommer genom sinnet, eller alla drömmar man drömmer, allt vad man hör i sinnet.

Nu är det ju skillnad på telepati och telepati. Idag "reagerar" jag inte på att någon i närheten uttrycker de tankar jag just satt och tänkte, eller att någon "stjäl" "mina" idéer innan jag offentliggör dem.

Kanske tror du att om du klamrar dig fast vid dina spänningar så drabbar de inte andra, men det är snarare tvärtom. Om du slappnar av och låter bli att haka dig fast vid det som sker i sinnet, så finns det en chans att du därigenom hjälper andra att göra detsamma. Men det berättigar dig inte att anklaga andra för att blockera energin. Är du blockerad är det ditt eget problem. Man kan inte undgå det genom att göra andra till syndabockar. Och omvänt är du inte ansvarig för hur andra har det med sig själva - men du kan hjälpa dem genom att vara dig själv.

Frigörelsen från skola och läroår

Det är inte meningen att jag här ska skriva en fullständig självbiografi med alla fröjder och sorger, känslomässiga band och förargelser – allt det livet är fullt av – och även med hänsyn till yoga måste jag begränsa mig till några få ting som leder fram till det jag valde, till Kriya Yoga och det jag gör idag.

Under de år som följde, från att jag var fjorton till tjugoett, hann jag vara snickarlärling i nästan fyra år, besöka en hantverksfolkhögskola en vinter och uppehålla mig tre år i utlandet. Då arbetade jag bl a på ett sågverk i Sverige, i hamnen i Bremen, och till sist i London där jag gick på språkskola en stor del av tiden, och nästan varje kväll lärde jag mig att teckna på St. Martin's School of Art i Soho. Till sist i några månader arbetade jag i skeppsdockorna i östra London.

Skolåren och speciellt hantverkstiden hade innehållit både förödmjukelser och begränsningar. Jag var nu tvungen att bli självständig gentemot dessa påverkningar och försöka genomskåda mina komplex. Här fick jag stor hjälp genom min upptäckt av litteraturen. De två första böckerna jag läste efter alla pojkböckerna var Öster om Eden av John Steinbeck, och En flykting korsar sitt spår av Aksel Sandemose. Båda handlar om krisen i en ung människas liv, när han ska frigöra sig från familj och samhälle.

Idag är Jantelagen visst ganska känd i Skandinavien, men den gången var det en uppenbarelse att läsa om Aksel Sandemoses Espen och hans kamp med den. Jantelagen handlar om de ömsesidigt undertryckande mekanismerna i ett samhälle som är stängt av konventioner. Ingen får sticka fram huvudet och vara med att skapa sitt liv för då vankas det stryk. För:

1. Du ska inte tro att du är något.

2 . Du ska inte tro att du är lika bra som vi.

3. Du ska inte tro att du är klokare än vi.

4. Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi.

5. Du ska inte tro att du vet mer än vi.

6. Du ska inte tro att du är förmer än vi.

7. Du ska inte tro att du duger till något.

8. Du ska inte skratta åt oss.

9 . Du ska inte tro att någon bryr sig om dig.

10. Du ska inte tro att du kan lära oss något.

Och sist men inte minst Jantes kriminallag, som också är mycket effektiv till att hålla en människa bunden och avhålla henne från att ta initiativ: Vi vet något om dig.

Och det man inte vet, det hittar man på!

Ungdom

"Vad har Jantelagen med yoga att göra?" kan man fråga sig. Ja, om man ser yoga som en slags gymnastik, så finns det kanske inget samband. För mig är allt däremot del av en stor process, som gör mig medveten och känslig i förhållande till livet, till mig själv och gentemot andra – och det handlar yoga också om.

Men jag var ännu omedveten i förhållande till det jag sökte. Jag undrar fortfarande varför mitt intresse var vänt mot just yoga, jag visste ju knappast vad det var, och jag tänkte inte heller på att de övningar jag lärde mig som åttaåring var yoga, det var bara några övningar.

Fanns fröet till min yoga i mig innan jag föddes? Kanske. I alla fall fröet till den andliga växten på min resa genom livet.

Jag minns hur jag med stort intresse kastade mig över veckotidningarna på 1950-talet när det någon enstaka gång stod något om yoga; liksom Gandhi och hans liv upptog mig:

"Sann moral består inte i att göra vad andra gör, utan i att finna den sanna vägen för en själv, och utan fruktan följa den. " (Gandhi; Autobiographical Reflections)

Vintern 1957-58 tillbringade jag på Ollerup Håndværkerhøjskole, och helt nya perspektiv öppnade sig för mig, efter att ha varit fyra år i snickarlära. Inspirationen kom främst från en bra dansklärarinna och från de olika intressanta människor som kom förbi och höll föredrag.

En av föredragshållarna berättade för oss att meditation ger förmågan att leva mitt i livets myller – och samtidigt vara sig själv. Inte begravd i sina egna tankar, utan vilande i sig själv, handlande utifrån sin egen mittpunkt. Vad han sade fängslade mig så mycket att jag aldrig glömde det – jag har citerat det i min bok, Yoga, tantra och meditation i min vardag:

"Han berättade om en man som hade en välskött butik, fru och en stor skrikande barnaskara. Affären var öppen ut mot gatan, som de är i de sydliga länderna, mitt i den mest bullriga stadsdelen. Ändå kunde denne man när som helst stänga av; han slöt ögonen där han satt och gick in i en djup vila i sig själv. Och när han åter öppnade ögonen, efter kortare eller längre tid, var han utvilad."

Efter Ollerup reste jag till Sverige i nio månader. På Sparreholms sågverk i Södermanland arbetade jag bl a på sorteringsbryggan. Det var ett stort och mycket långt "bord" där brädorna kom körande på ett transportband. Vi var några stycken som stod där för att sortera och lägga ut dem i rätt vagn, allt efter dimension och kvalitet. Jag stod längst ut på sorteringsbryggan och hade fem till sex vagnar att passa. Det kunde vara bråttom, för alla brädorna som var kvar skulle jag hinna få ut på vagnarna innan de nådde slutet av bordet. Annars hopade det sig och det resulterade i att jag stoppade hela processen i sågen.

Men det hände då och då, att en spik som var gömd i en stam fick sågen att stanna, och så kom det ingenting ut till oss på en stund. Det var i sådana pauser som jag började vippa kroppen upp till vågrätt, medan jag stödde mig mot bordskanten och balanserade kroppen på underarmarna. Påfågeln (Mayurasana) är en mycket verkningsfull övning för matsmältning och ämnesomsättning, ja man säger till och med att man blir immun mot gifter om man använder den regelbundet. Allt det var jag dock ovetande om, jag fick bara lust att göra och behärska den. Jag "visste" inte att det var yoga jag gjorde. Jag hade vid denna tidpunkt aldrig sett en bok om yoga, men den gjorde mig gott och jag använde den varje dag, i de omtalade pauserna. Var det kanske något jag "kom ihåg"?

I slutet av året gick jag tre månader på Tekniska skogs- och sågverksskolan i Härnösand. Här började jag söka lite mer medvetet - ett citat från min dagbok lyder:

"Den 26/9 1958. Idag, som så många andra dagar, har jag tänkt på hur jag ska bära mig åt för att bygga upp mitt vetande om andra människor, och hur jag ska utveckla mina tankar - med andra ord, försöka utveckla lite människokunskap, och lära mig att tänka så koncentrerat som möjligt.

Eftersom jag har inbillat mig att jag är intresserad av filosofi, dock utan att egentligen veta något om filosofi, har jag börjat läsa lite och tänker också på att börja med psykologi. Henry David Thoreau säger i Walden, som jag just håller på att läsa, att man inte bara ska studera livet, utan också leva det, och leva sig in i det man vill studera. Jag citerar:

'Vem skulle efter månadens slut ha lärt sig mest – den pojke som själv härdade och smälte sitt knivblad av malm som han också själv grävt fram, för vilket han läste så mycket som behövdes för att utföra detta – eller den pojke som under samma tid var närvarande vid högskolans föreläsningar i metallurgi och mottog en pennkniv av sin far. Vem av dessa skulle sannolik först skära sig i fingrarna?'"

Att jag vid denna tidpunkt sökte vetande om andra och inte först om mig själv var mitt misstag, och just det gjorde att den litteratur jag fick tag på om psykologi inte tillfredsställde mig. I stort sett handlade den om att bedöma andra, istället för att uppleva och få erfarenhet. Det fanns ingen vägledning i hur man kunde arbeta med sig själv, ingen visdom.

Från Härnösand gick resan via Köpenhamn under julen, till Bremen i Tyskland. Här tillbringade jag ett år och arbetade i Industriehafen på ett stort fanérverk. På denna arbetsplats i hamnen lärde jag mig många saker av mina äldre arbetskamrater; om deras liv och det de hade upplevt under andra världskriget i de olika länder de hade varit utkommenderade till. Under min fritid blev jag emellertid mycket aktiv i en annan värld.

Jag kom i kontakt med en stor internationell grupp unga människor. Jag dök ned i den moderna, speciellt tyska, litteraturen som Stefan Zweig, Max Frisch, Ingeborg Bachmann, Wolfgang Borchert, Heinrich Böll och Kafka. Jag stiftade på allvar bekantskap med klassisk musik, och tillsammans med mina vänner levde jag med i både kultur- och nattlivet i Bremen. Man kan säga att jag fick en ordentlig kulturell medvetandeutvidgning, och en smula tennis på köpet.

Jag levde nu i ett helt nytt och friare avsnitt av mitt liv, och kände mig mycket nöjd med det. Min litteraturlärare, hr Joneweit, på Deutsche Kaufmannschule für Ausländer som jag besökte de sista tre månaderna av min vistelse i Tyskland, gav mig följande dikt, "Steg" av Hermann Hesse. Den har följt mig sedan dess. Den är ursprungligen tryckt i boken Das Glasperlenspiel, (Glaspärlespelet) som ett av Magister Ludis, Joseph Knechts, efterlämnade skrifter:

Steg

Som varje blomstring vissnar och varje ungdom
För åldern viker, blomstrar varje livssteg,
blomstrar varje visdom och varje dygd
till sin tid och får inte vara evigt.
Hjärtat måste, varje gång livet kallar
berett till avsked vara och till på nytt att börja,
för med tapperhet och utan sorg
att hänge sig till andra, nya bindningar.
Och i varje början bor en kraft
som beskyddar oss och hjälper oss att leva.

Muntert skall från rum till rum vi skrida
men till intet, som till vår hembygd, vi oss klamra.
Världsanden vill oss inte länka eller begränsa.
Den vill, steg för steg, oss höja, utvidga...
Knappt känner vi oss hemma i en livskrets
och tryggt vant oss därvid, så hotar sömnigheten.
Bara den som är klar till uppbrott och till att resa,
kan lösriva sig från förlamande vanor.

Kanske kommer också dödsögonblicket
Oss, som unga, vidare till nya platser sända.
Livets kall till oss vill aldrig ända.
Välan mitt hjärta, tag avsked och bliv sund!

(Herman Hesse)

Yoga

Mitt intresse gällde inte bara kulturen för kulturens egen skull, det mer "privata" eller "andliga" sökandet i mitt liv glödde fortfarande. Litteraturen, mitt arbete och de människor jag kände tillfredsställde en del av mina behov av mer vetande om livet, men inte tillräckligt.

En dag köpte jag ett par böcker om yoga: Das Herzengebet, Mystik und Yoga der Ostkirche, som speciellt handlade om användandet av hjärtebönen förbundet med andetaget, som meditationsform i den ryska grekisk-ortodoxa kyrkan. Och så den bok som fick mig att börja med själva yogaövningarna: Das Yoga-System der Gesundheit (The Yoga System of Health) av Yogi Vithaldas.

Inte nog med att jag började utföra de klassiska yogaställningarna med stort allvar och en del besvär, jag föreställde mig att jag ville vara liksom han på bilderna i boken, som jag då och då stirrade intensivt på (tratak), utan att veta att en sådan form av koncentration på en önskan mycket väl kan påverka den riktning livet tar.

Men jag hade också andra önskningar och under de år som följde skulle omständigheterna ta mig - via en studentkurs, till den historiska fakulteten på universitetet i Köpenhamn, studier som jag kryddade med engelska, lite filosofi, sanskrit och filmkunskap; och sedan vidare till teatern – bl a till den moderna pantomimen och, genom den, tillbaka till yogan. Den skulle jag nu lära mig att använda på ett mycket mer robust och nyktert sätt.

Under min tid i Tyskland var jag mer intresserad av att utveckla min koncentration och andra förmågor, även begreppet nyckelenergi, beskrivet av Yogi Vithaldas, fascinerade mig – eller var det mer än det, en aning om något som sträckte sig längre...?

Det följande året bodde jag i England, där jag förutom att arbeta i en period och gå på The Pitman School of English, fortsatte min upptäcktsfärd i den europeiska kulturen. Nu upptäckte jag teatern – det var den tiden med Arnold Wesker, Harold Pinter och John Osborne (som började det hela med pjäsen Look Back in Anger). Dessutom var jag del av Londons konstscen, inte bara som passiv betraktare, utan även som elev på St Martin's School of Art. Att sidor av den moderna konsten påverkar vårt medvetande och vår andliga utveckling, därom tvekade jag inte ett ögonblick.

"Konst, när den är äkta", skrev jag i min dagbok, "är medvetandets spegel, antingen det är den inre eller den yttre världen som speglas –i det kreativa uttrycket blir konstnären närvarande –och denna närvaro kan, åtminstone ett ögonblick, förmedlas till betraktaren."

Långt senare, på en resa i Schweiz på 1980-talet, såg jag en utställning med Paul Klees teckningar. Paul Klee är en konstnär som jag har värdesatt sedan min tidiga ungdom, och av honom fick jag nu ”spegeln” bekräftad.

”Många vill inte erkänna min spegels sannhet. Man borde betänka att jag inte är till för att spegla ytan (det kan den fotografiska plåten göra), utan måste tränga in i det inre. Jag speglar helt in i hjärtat. Jag skriver orden på pannan och omkring mungiporna. Mina människoansikten är sannare än de verkliga.” (Paul Klee)

Pantomimen

Efterhand började den önskan eller det beslut, som jag hade fattat i Bremen, att komma till uttryck; även om jag närmast hade glömt min ursprungliga avsikt, blev det nu till yoga för hela slanten...

I denna period växte en stark tro på icke-våld fram i mitt sinne, inspirerat framför allt av Gandhi, och när jag inte längre kunde skjuta upp min militärtjänst, var jag tvungen att neka att bära vapen. Jag tillbringade därför 22 månader på vapenvägrarlägret i Gribskov, en skog på Nordsjälland, och på Sjöfartsmuséet på Kronborg slott i Helsingör. Det blev en fruktbar tid då jag kom i kontakt med meningsfränder, och genom läraren Henning Nielsen, med människor inom teatern. Det utvecklade sig snabbt. Jag kom med i en professionell pantomimgrupp, och senare, blev jag aktiv inom Studenterscenen i Köpenhamn.

När jag kom med i pantomimgruppen tog det nästan all min tid. En dag kunde se ut så här: två till tre timmars yogaövningar, därefter några timmars fri improvisation med pantomimens kroppsspråk, dessutom bestämda disciplinerade klassiska uppgifter inom pantomimens repertoar och att sätta upp pjäser.

Yogan tillhörde uppvärmningen och hade kommit in i pantomimen från Pekingoperan via de franska pantomimikerna som Etienne Decroux, Jean-Louis Barrault och Marcel Marceau.

Syftet med yogan var att göra kroppen smidig och behärska alla dess rörelser. Det visade sig att många övningar var desamma som jag senare lärde mig i Indien. Men de innebar mer än det. För det första skedde det en liten revolution i mitt medvetande: Jag blev vaken på ett helt annat sätt, närvarande och koncentrerad, och det blev lättare att uttrycka mig konstnärligt, både vad angick måleriet och teatern.

Låt mig citera Jean Soubeyran från boken Die wortlose Sprache (Språket utan ord):

"Om en utomstående tillfälligt skulle komma in i salen där den dramatiska improvisationen äger rum, skulle han bli mycket överraskad över den ovanliga bild som visar sig för honom. I en nästan fullständig stillhet och orörlighet sitter en grupp människor i en halvcirkel. De ser på en enskild elev, som helt ensam sitter framför dem på en taburett. Också han är orörlig, och hans ögon är fästa vid en punkt. Detta kunde för den oinvigde se ut som ett spiritistiskt möte. Det verkar som om absolut inget sker i denna sal. Men här härskar en sådan tät och känslig atmosfär av arbete och koncentration, att denne främmandes intrång omedelbart skulle störa den.

Ty dessa nästan orörliga människor arbetar. Efter att i flera timmar ha tränat sina kroppar med övningar i kroppsteknik, tränar de nu den andra delen av kroppen, den som inte bärs av benen, utan däremot av känslorna och sinnesrörelserna."

Pantomimens repertoar är i viss grad begränsad av dess uttryck, och därför har det uppstått bestämda områden eller stilarter. De kommer oftast till uttryck i handlingar som är formade som ett kretslopp. Därutöver kan man välja en bestämd stilart som utgångspunkt för den pjäs man vill göra. Dessa stilarter illustrerar grundläggande hållningar och typer av människor.

Man har den lille mannens mim, mime de salon, vardagsrummets mim, då man är upptagen och involverad i de små vardagliga händelserna, ofta framställt på ett komiskt sätt, som genom Marcel Marceaus clown Bib.

Där finns strandlejonet, sportsmannen, den överdrivet fysiske, prestationsmänniskan, mime de sport, kampens mim, men kamp som en sport, utförd av en som vilar i sin kropp med ro och närvaro i varenda rörelse.

I mime de passion möter vi idealisten, den passionerade, som gör allt för att nå sitt mål, den illustrerar en annan kamp än sportsmannens, en prestation där medvetandet inte alltid hinner med.

Till sist, om målet är förfelat eller uppgivet, mime de rêve , drömmens eller kanske skulle vi säga drömmarens mim. I det yttersta blir denna dröm till psykosen – då allt vilar på illusion i förhållande till vår gemensamma verklighet. Den konkreta handlingen utförs inte mer, den är uppgiven och ersatt av drömmar och föreställningar. I pantomimen illustreras på detta sätt skillnaden mellan föreställningar och äkta upplevelser.

Eller sagt med Jean-Louis Barraults ord:

”Människan råder över en föreställningsförmåga, som kan påverka vad som är objektivt och subjektivt och gå så långt som att förvandla detta förhållande fullständigt.
I vissa avgörande situationer i hennes kamp, tillför den panikslagna människan ännu en verklighet till den existerande, nämligen en inbillad verklighet som utlöser de extrema reaktioner vi kallar sinnesrörelser.”

I yoga måste man, för att genomskåda denna skillnad mellan föreställningar och äkta upplevelser, då och då gå ensam, men helst, och i alla fall i början, med hjälp av en lärare eller guru. Det kan vara katastrofalt att underskatta guruns betydelse här, för samhället äger inte något grundläggande vetande om detta, samhället lever på sina egna illusioner. För den som vill överskrida sinnets gränser är frågan vad som är verkligt och overkligt alltid brännande.

Intensiv yoga på egen hand

Jag fann på den tiden ingen i Danmark som kunde lära mig annat om yoga än det jag redan kände till genom pantomimen. Det nya jag ville lära mig var speciellt att använda yogans andningsövningar (på sanskrit pranayama, att medvetandegöra energins dimension), och mudra – Energins Form ("hållningar" som harmoniserar kroppens energifält). Så jag fick ty mig till litteraturen, och till punkt och pricka efterleva de regler den satte upp.

Det var en spännande utmaning. Den bok jag nu använde var skriven av Swami Narayananda, en ortodox person som ställde stora krav på livsföringen, men som också var tillräckligt exakt i sina instruktioner så att jag inte begick något fel.

Det mer filosofiska och inspirerande fann jag i Swami Yoganandas bok. Medan jag läste En yogis självbiografi fick jag upplevelser i meditationen av olika kriya, som jag inte helt vågade tro på, för även om Yogananda hela tiden talar om Kriya Yoga så beskriver han den inte direkt. Först när jag kom till Indien och lärde mig den stora avancerade Kriya Yogans 24 kriya, gick det upp för mig att jag faktiskt redan spontant hade upplevt ett par kriya.

Min yogapraxis bestod nu, från mitten av 1960-talet, av yogaövningar på morgonen och andningsövningar fyra gånger per dygn. Jag hade i några år möjlighet att leva på detta sätt, samtidigt som jag regisserade teaterföreställningar. Det gjorde att jag blev medveten om min psykiska energi, som något man kan kanalisera och därigenom påverka sitt fysiska och psykiska tillstånd – förutom att det ständigt höll inspirationen igång i mitt konstnärliga skapande.

Och därutöver, som ett resultat av min förmåga att koncentrera mig intensivt, var jag redo att mottaga, vad som jag senare kom att se som en mycket speciell invigning:

Visionen

Det är klart, att vad jag lärde mig här delvis är hemligt, men också omöjligt att beskriva - jag blev uppmärksammad på ett ändrat medvetandetillstånd - och en grundläggande meditationsform, en förbindelse med en energi, som samtidigt är en process, och en förmåga att sätta igång en sådan process. Den har följt mig sedan dess.

Mer och mer har den kommit till uttryck i min undervisning under de senaste åren. Den är också hemlig på så sätt att om jag använder den när jag vägleder en meditation, är det inte alla elever som uppfattar allt som sker – den enskilde eleven tar in det som just han eller hon är klar att använda. Bakom det hela hjälper denna förmåga mig att avlägsna spänningar från dem som deltar, så att de bättre kan hålla sig öppna och upplevande, och inse sina egna och Kriya Yogans möjligheter. Den gör det lättare att förmedla insikten att det inte är något du behöver hålla fast vid eller tänka dig fram till, utan att det är något du gör och upplever. Och processen kan förmedlas till andra som så kan använda den i sin meditation och undervisning.

Jag kallar den Chit-Agni Kriya – eller till ära för siddhaerna som invigde mig i den: Siddha Kriya.

Genom att citera Satprem i hans bok om Sri Aurobindo kan jag antyda något om det jag blev invigd i, så att de som har kunnat förnimma det ska kunna känna igen vad jag skriver om:

"Vi talar om den nedåtgående kraften eller om den uppåtgående kraften, eller om den inre kraften eller om mental kraft, vital kraft, materiell kraft, men det finns inte så många olika krafter – det finns blott en kraft i världen, en enastående kraft som strömmar genom oss och genom alla ting, och som tar den ena formen efter den andra, beroende av nivån den uttrycker sig på. Vår normala elektriska spänning kan till exempel upplysa ett tabernakel eller en krog, ett klassrum, en matsal i ett kloster, och det är fortfarande samma spänning, trots att den upplyser olika föremål. På samma sätt fortsätter denna Kraft eller denna Värme, agni [eld], att vara densamma oberoende av om den levandegör eller upplyser vår inre tillflyktsort, vår mentala fabrik, vår vitala teater eller vår materiella grotta; från nivå till nivå omger den sig med ett mer eller mindre intensivt ljus, och mer eller mindre grova vibrationer – övermentala, mentala, vitala, materiella – men det är samma kraft som knyter allting samman, besjälar allting; detta, universums grundläggande substans: Medvetande-Kraft, Chit-Agni.

Om det är sant att medvetande är en kraft, så gäller också det omvända, att kraft är medvetande och att alla energier är medvetna. Den universella kraften är ett universellt medvetande. Detta är vad den sökande upptäcker. När han har kontaktat denna ström av medvetande-kraft i sig själv... "

(Sri Aurobindo or the Adventure of Consciousness av Satprem)

Kan detsamma hända en europé som många naturfolk har inbyggt i sina kulturer och i sin andliga utveckling? Är det, eller kan det bli, en del av våra möjligheter? Kan vi tillmötesgå en av våra egna (C.G.Jung) när han utropar att vi måste återfinna vår själ? En själ som olika kulturer och naturfolk ännu har i behåll, oavsett om de lever på en "hög" eller "låg" materiell nivå, några i samklang med naturen, andra i överbefolkade länder.

Jag brukar säga: Kan du föreställa dig din granne i ett tillstånd av samadhi eller nirvana? Kan du föreställa dig att din lärare har nått så långt, och att han vet vad han talar om, samtidigt som han fortfarande är en människa med känslor och tankar, och med en kropp som han på samma villkor som andra måste ta hänsyn till? Och om du svarar "nej!" så måste jag säga, då har du inte heller perspektiv på dina egna möjligheter – för det du i själva verket säger är att du inte får eller kan något sådant.

Om man avvisar denna möjlighet så avvisar man det många kulturer bygger sina mytologier på, sitt psykiska liv och sina förmågor till att bota

För mig var det tal om en vision som inte kommer varje dag, utan kanske bara en gång i livet. En vision som kom oväntat, på så sätt att jag inte visste något om den i förväg eller hade några förväntningar på den. Det var inte heller tal om att jag svävade runt i drömmerier eller tänkte på utomjordiska ting. Mitt vardagstillstånd var klart och normalt, stärkt av min yogapraxis och min hållning till livet.

Men naturligtvis var jag förberedd på det sättet att jag kunde fasthålla den mycket lilla intensiva punkt av ljus som dök upp i mitt sinne, i tillräckligt lång tid så att den skiftade och tog form av en kristall, som blev till en korridor, som jag flög igenom utan tanke på kropp eller föreställningar om mitt eget värde.

Det var inte tal om en yttre ritual, utan om en betydande inre händelse - en invigning. Den kom visserligen spontant, men som en följd av en längre tids träning i koncentration och uppmärksamhet. Jag hade efterlevt alla villkor för att kunna motta min vision. Jag levde ensam och i avhållsamhet, jag höll en mild diet och gjorde intensiv yoga så min kropp var lätt och ren. Därför blockerade jag inte för den ändring av mitt medvetandetillstånd, som ägde rum.

Det vetande och de förmågor den gav mig har aldrig lämnat mig.

Det har funnits andra visioner sedan dess. Några av dem har jag beskrivit i min bok , Yoga, tantra och meditation i min vardag, i form av drömmar. Andra har jag aldrig berättat om, t ex en som jag hade på taket av ett hus en natt i Nagpur, under en resa i Nordindien tillsammans med min lärare. Ännu en vision som fick betydelse för den riktning mitt liv skulle ta:

Jag hade undervisat hela dagen. Efter Swamijis instruktioner och diagnoser hade jag gett olika människor just de metoder som varje enskild hade användning för. Jag minns att vi hade fått massor av meloner till kvällsmat. Jag hade ätit mig mätt på dem. Därefter satte jag mig ned för att meditera.

Det började med att jag såg ett tecken, en slags kod, som sa mig att detta inte var en vanlig dröm eller tanke: En känd dansk skådespelare, Poul Bundgård, som jag kände från mitt arbete som statist på radioteatern, visar sig för mig och frågar om det verkligen är teatern jag vill använda mitt liv till. Om jag kväll efter kväll kommer att nöja mig med att underhålla borgerskapet med alla möjliga pjäser, varav många säkert inte skulle vara ett val som jag själv hade gjort.

Trots min kärlek till teatern, fick jag senare dra slutsatsen, att för mitt vidkommande var det mer meningsfullt att ge människor en upplevelse en eller flera gånger i veckan på en kvällskurs, eller på korta eller längre retreater – en upplevelse av att kunna slappna av inför livet, att finna välbefinnande, en upplevelse som den enskilde kan använda kreativt i sitt liv och kanske även nå till insikt om sig själv.

Men det hela började med mötet med min lärare och guru.

Swami Satyananda  i Köpenhamn

En dag kom min gode vän, konstnären Knud Hvidberg, förbi och ville att jag skulle följa med på ett föredrag om yoga. Först stretade jag emot. Det fanns så många föredrag och så många indier och andra som reste runt... Jag tyckte att jag hade nog med min egen yoga, den var intensiv och spännande. Men Knud insisterade och visade mig en bild i tidningen av Swami Satyananda och det fick mig att ändra mig. Han verkade på något sätt bekant, och samtidigt både intelligent och praktiskt lagd. Jag gick, fast motsträvigt, med till föredraget.

Swami Satyananda höll två offentliga föredrag i Köpenhamn. Den ena kvällen talade han bl a om mantra, och vägledde därefter en meditation baserad på ett sådant ljud. Den andra kvällen var ämnet: Det att använda en psykisk symbol i sin meditation. Det han sa föll i god jord hos mig. Den verkan det åstadkom i den följande meditationen överbevisade mig om värdet av hans lära. Min psykiska symbol dök upp för första gången den kvällen 1968, och jag använder den fortfarande idag.

"När man genom sin praxis har börjat att komma i kontakt, inte blott med sitt undermedvetna, utan med det omedvetna, med de ting som det nästan är omöjligt att tränga igenom, så kommer den psykiska symbolen som en räddningsplanka..."
(Swami Satyananda)

Då jag dessutom, på en stol bakerst i salen, fann en liten oansenlig broschyr om några kurser som han höll i Kriya Yoga i Indien samma år, ja så fick jag något att tänka över. Kriya Yoga var ju just den meditation jag önskade lära mig allra mest. Skulle jag verkligen behöva resa till Indien för det? Jag var annars övertygad om att tingen alltid fanns precis i närheten, och att det första bästa, verkligen är det bästa – men kanske...

Efter svåra överväganden i några veckor insåg jag att det ju var första gången som jag blev erbjuden att lära mig Kriya Yoga. Tillsammans med Knud Hvidberg reste jag iväg; med tåg från Köpenhamn, via Stockholm och Helsingfors till Moskva, och därifrån med flyg till några dagars uppehälle i Tasjkent och så vidare igen till en veckas uppehälle i Kabul, medan vi väntade på att planet som skulle ta oss till Delhi blev reparerat.

Från Delhi, fortsatte resan till Raigarh, till en yogakongress arrangerad av Swami Satyanandas International Yoga Fellowship Movement – och till slut till Monghyr, till min lärares ashram och skola.

Lärotid i Indien

Som det varit för Swami Satyananda, så också för mig. Lärotiden i ashramet hade inte till syfte att frambringa mängder av fantastiska upplevelser. Snarare tvärtemot, man var till viss grad skyddad mot att utveckla allt för många förmågor, för att inte tappa målet ur sikte.

Tiden i ashramet skulle skapa ett solitt fundament för livsuttryck både inåt och utåt. Efter att jag hade lärt mig Kriya Yoga stannade jag kvar i ashramet, därför att jag insåg att jag hade funnit en lärare som kunde hjälpa mig att förstärka bron mellan det normala yttre livet och den handlingskraft som behövs där, och den nya större inre värld, som jag höll på att erövra.

Sannyasa

Jag var ensam om att bli invigd denna natt. Det var, förutom Swamiji och jag själv, bara en annan swami närvarande som vittne. Förutom själva invigningen till swami blev också tidigare "invigningar" som jag hade haft i form av visioner och upplevelser i min meditation, bekräftade som i allra högsta grad verkliga, och som något jag kunde fortsätta med. Att min lärare visste att yoga inte bara var en hobby för mig, och att jag krävde en stor grad av självständighet, bekräftade han vid denna invigning.

Låt mig här citera en liten del av det som Swami Satyananda har sagt och skrivit om sannyasa, det att vara swami , som betyder att mästra sig själv:

"Sannyasa har uppstått som ett medel till att övervinna och avlägsna sinnets programmering, falska föreställningar, dogmer, begrepp etc. som förhindrar sinnet att fungera som ett perfekt instrument. Sannyasa blev taget i bruk av människor som önskade frigöra sinnet från dess träldom, och därigenom uppnå en insikt om tillvarons djupare sidor. Det tycks ha existerat, om än inte under just namnet sannyasa, sedan tidernas begynnelse. Det uppstod med samhällets tilltagande utveckling, som ett medel till att frigöra individen från den indoktrinering som var en del av det samhälle där vederbörande levde.

Det är mer än sannolikt att den 'primitiva' människan inte hade behov av sannyasa, för hon var förmodligen harmonisk i sitt sätt att leva, ett med sitt djupare väsen och i stånd till att utan vidare kombinera det världsliga och andliga livet...

Därför uppstod sannyasa samtidigt med början av det sociala livet, som ett medel för människan att komma i kontakt med sin djupare natur. Efterhand som den sociala pressen blir större blir människan överdrivet ambitiös, neurotisk och egoistisk. Det är dessa och andra disharmoniska tendenser som fängslar människan, och ger anledning till att hon förblir på och fungerar i de mest ytliga skikten av sitt väsen... "

Utåt innebär det normalt att man väljer att bära geru (ockra, en jordfärg mycket lik orange). Detta val av klädsel uttrycker en hållning, och att man är del av en tradition. Men geru bärs också för den aktiverande verkan denna färg har på en själv, när man använder mycket tid till att meditera och undervisa i meditation. Det är en neutral klädsel som till viss grad hindrar rollspel eller att man klär sig efter olika humör. Den hjälper en att vända materialismen ryggen genom att man inte klär sig utmanande eller prunkande – ännu ett hjälpmedel till att stabilisera sinnet.

Som ett kuriosum kan nämnas att många naturfolk också går likadant klädda i sina stammar, eller nakna, just för att de delar allt och oförbehållet hjälper varandra. I vissa stammar i Afrika bär de till och med samma geru som under 800-talet blev etablerat som del av swamitraditionen.

Att ovannämnda citerade tankar inte bara rör sig i Swami Satyanandas sinne visar följande citat från Peter Nilsons bok Hem till jorden, där han tar ställning till de mer materiella sidorna av problemet:

"Då vi lämnade herdeåldern [samlarstadiet] tog vi det första steget mot en katastrof, vi öppnade dörren för olyckor och elände som idag hotar vår existens...

Lantbruket som utan tvivel gav oss mat och välstånd kan paradoxalt nog också ha gjort oss uthungrade och fattiga, och lett oss fram mot vår tids befolkningskatastrof. Rousseau skulle ha känt igen dessa tankar, som på ett oväntat sätt belyser det problematiska i allt det vi kallar 'utveckling'."

Om de inre sidorna av samhällets omedvetna påverkan uttalar sig professor Henri Laborit i filmen Min farbror från Amerika av Alain Resnais:

"Det omedvetna är ett skräckinjagande hjälpmedel, inte så mycket på grund av det som är undertryckt, undertryckt därför att det är allt för smärtsamt om det kommer till uttryck och därför att omgivningen, sociokulturen, i så fall skulle straffa det; utan tvärtemot på grund av det som samma sociokultur tillåter och ibland till och med belönar. Allt präglas från den tidiga barndomen i personens sinne, och även om individen är omedveten om det så är det just denna del som bestämmer dess handlingar. Det är detta icke-freudianska omedvetna som är det farligaste.

Det vi kallar personligheten är en sammanblandning av värdeladdade värderingar, fördomar och sanningar alla tar för givet. Den stelnar i takt med att individen blir äldre och allt mindre ifrågasätter den. Tas bara en enda sten bort från denna byggnad störtar den samman. Ångesten dyker upp. För att komma till uttryck viker inte denna ångest tillbaka för mord på en individuell nivå eller, i större skala, folkmord och krig.

Vi börjar just förstå genom vilka mekanismer – hur och varför – lager på lager av dominerande hierarkier har uppstått, genom historien och in i vår tid.

För att kunna resa till månen måste man känna till lagen om tyngdkraften. Det att känna denna lag betyder inte att vi är fria från tyngdkraften, utan blott att vi kan använda den till att göra något annat. Så länge vi inte har kunnat förmedla till människorna på denna planet hur deras hjärnor fungerar, och hur de använder dem, huvudsakligen till att dominera andra med, så finns det inte stor chans till förändring."

Ideals och vardag

Jag anser att ideal är ganska farliga för vår existens eftersom de lätt får oss att gå till ytterligheter, politiskt, andligt och kulturellt, och på så sätt förfelas målet. De fråntar oss vår förmåga att uppskatta det som sker, i de situationer vi befinner oss.

Det är viktigt, inte minst för yogien, att man inte slår blå dunster i ögonen på folk, vilket kan utvecklas till intolerans och sekterism. Det finns inga lätta lösningar, för att åtskilja föreställningar och verkliga erfarenheter. Allt, och speciellt det att gå den andliga vägen, kräver en insats.

Också för vår egen skull måste vi lyssna t ex till historien om zenmunkarna, som upptäcker att det är i vardagen som miraklet finns. Att det är det som finns rakt framför oss, som vi ska befatta oss med: uppgifter, andra människor i vår närhet, och det vi bär i oss själva och som vi önskar ska komma till uttryck.

Dessutom skapar ideal lätt neuroser, som när man i annonser om helande, religion, New Age och positivt tänkande m.m. ser idel leende människor. Var finns djupare allvar, frestas man att fråga, och vetskapen om att arbetet med sig själv innebär att man oförtrutet möter alla sidor i sitt sinne och sin personlighet? Kan man ge sig själv lov till att se, och framförallt känna dessa sidor – utan att det leder till självupptagenhet? Den lärare som inte har tillåtit krisen i sig själv, kommer att ha en tendens att undertrycka den i undervisningssituationen, genom att själv undgå att släppa taget. Men naturligtvis krävs stabilitet, disciplin och konsekvens; ett val som man själv gör, och som är nödvändigt om man inte ska gå vilse i egna inbillningar, eller bli hämmad av andras oförstånd.

Också på ett annat sätt skapar ideal lätt intolerans och hyckleri. Är det inte sant att det ofta krävs att våra lärare ska vara rena helgon, som vi kan efterlikna eller drömma om? Att de inte får vara vanliga människor som kan uttrycka sorg, vrede, barnslighet, stolthet, svartsjuka, besvikelse eller omedelbar glädje – för inte att tala om sinne för humor?

Jag menar inte att läraren ska göra sig mindre eller till en annan än den han eller hon är – men det finns ingen anledning att vara rädd för att tappa masken. När vi känner till det som finns bakom masken så kan vi också stå för det som är naturligt. När vi väl har lärt att sinnet och personligheten är ett redskap till att överleva i den fysiska dimensionen – en utsida som vi kommunicerar med vår omvärld genom – så kan vi utan rädsla gå djupare och bli ett med hela vårt väsen, vår sanna identitet.

Här kommer den tantriska hållningen till hjälp, för genom att utan tvekan stanna kvar i tillståndet vi befinner oss i, kan det medvetandegöras, och därmed uttömmas. Här är en mycket gammal instruktion:

"Ligg som död.
Uppfylld av vrede, förbli i det tillståndet.
Eller fortsätt att stirra utan att röra ett ögonlock.
Eller sug på något och bliv till det att suga."
(Vigyana Bhairava Tantra)

Det finns också något jag vill kalla flyktideal. Jag har upplevt människor som drömmer om att leva i de primitiva stammar som finns i vår civilisations utkanter, i regnskogarna eller öknarna i Asien, Australien eller Sydamerika och i den arktiska delen av Nordeuropa och Nordamerika. Kulturer som tyvärr håller på att försvinna. Visst representerar de värden som vi i allra högsta grad har användning för. När det emellertid blir till ideal för människor som är oförmögna att möta utmaningarna och genomleva en frigörelse i den vardag eller det samhälle de lever i, så har vi en ursäkt för att drömma istället för att handla.

Och är det inte där vi ser många så kallade lärare eller rörelser befinna sig – mellan ideal om det primitiva samhället med tipier, och det super-högteknologiska samhället med rymdskepp, där människor inte använder pengar, där de kommunicerar telepatiskt, och förflyttar sig närmast svävande över jorden för att inte skada växtlivet? Sådana kulturer placerar man både i forntid och framtid, i Atlantis och Lemuria, i de mellanamerikanska och egyptiska kulturerna, på andra planeter, eller efter en omvälvning på vår planet i en inte alltför avlägsen framtid. Och, vad värre är, man sitter och förväntar sig att rymdskeppen ska rädda oss från livet på jorden!

Oavsett om de är baserade på fakta eller ej, ska sådana drömmar och bekymmer rättfärdiggöra,

Den som verkligen har hört eller förstått budskapet från forntiden, framtiden eller drömtiden använder det inte som en ursäkt till att drömma sig bort från den tillvaro som han eller hon är född in i, utan kastar sig in i ett arbete för att komma i överensstämmelse med sig själv och med naturen igen, och därefter hjälpa andra och det samhälle man lever i att göra det samma. Det sker utan tanke på bekvämlighet och inte i ett tillstånd av självupptagen hypokondri. Man sätter igång där det allra mest behövs. Var och en utifrån sin bakgrund och med sina förmågor.

 

Eller sagt med Walt Whitmans ord i Song of the Open Road:

Från och med nu ber jag inte om lycka och välgång,
jag själv är lycka och välgång,
Från och med nu gnäller jag inte mer,
uppskjuter inget mer,
behöver ingenting,
Jag har fått nog av inomhus klagan,
bibliotek, grinig kritik,
Stark och tillfreds reser jag
på den öppna vägen.

Jorden, den är tillräcklig,
Jag önskar inte konstellationerna närmare,
Jag vet att de har det bra,
där de befinner sig,
Jag vet att de är tillräckliga
för dem som hör hemma där.

Exemplets makt

Personligen tror jag inte att exemplets makt är mycket värd för den som verkligen arbetar med sig själv. Det kan vara bra för barn att ha ett fast exempel i en vuxen och fasta riktlinjer att ta utgångspunkt från, men den vuxna människan som vill upptäcka mer om livet och sina egna djup, finner det inte genom att efterlikna andras liv – bara genom att leva sitt eget. I detta arbete måste man kunna göra kvalificerade val i förhållande till sig själv, och inte välja utifrån efterlikningar eller invanda normer.

Man ska dock inte förväxla krav och disciplin med ideal. Enligt min mening måste man kunna låta sig invigas, våga genomföra det man innerst inne vill och övervinna sin fruktan, och på så sätt nå fram till ett användbart vetande. Mitt samarbete med Swamiji, det att han kunde reta mig, testa min stolthet eller min rädsla, väcka mig, ge mig uppgifter, och framför allt, att han kunde ta ner mig på jorden när fantasin löpte iväg med mig, gjorde att jag lärde en verksam, nyttig och inte minst fördjupande yoga, som gav mig närvaro och lust att handla. De beslut jag tog, däremot, de slutsatser jag drog, och min inre målsättning och den större eller mindre ihärdighet jag visade varje dag, var upp till mig själv.

Inte bara för mitt eget vidkommande, utan också hos elever jag har haft under tidens lopp, har jag sett hur viktigt det är att i perioder kunna dra sig tillbaka och få överblick. Det finns säkert människor i samhället som är kritiskt inställda gentemot en sådan handling, kanske på grund av en rädsla för att man ska genomskåda de illusioner vi alla är uppvuxna med, och som delvis är omedvetna. För mig var det emellertid nödvändigt att genomskåda dem för att bli självständig. Det innebar att jag under en tid var tvungen att ge upp att kräva något på förhand och våga ta situationerna som de kom.

Därigenom, och med hjälp av yogan och meditationen och min lärares vägledning, började jag upptäcka de hämmande hållningar och vanor som hade präglat mitt liv. Genom denna process insåg jag vad sann självständighet innebär.

Ett citat från min dagbok i Indien, 1969:

"Reaktion och underkastelse – att reagera mot eller att underkasta sig – omgivningar, förhållanden osv, går på ett ut, båda är avhängighet.

Att mogna, att kunna betrakta allt likvärdigt – utan att jämföra sig med det – det är mellan människor kanske vad man kallar broder- eller vänskaps- eller samhällskänsla, inte blint följande, inte uppror mot något annat, utan att leva med."

Att en sådan hållning verkar transformerande på de flesta situationer är kanske en hemlighet för många, och att våga efterleva den kan mycket väl avslöja en rädsla hos en själv för att släppa taget.

 

Beträffande det att vara yogalärare, anser jag inte att man ska kämpa om makten eller konkurrera på ett ohämmat sätt. Istället är det bra att det man bygger upp är baserat på ens egna förtjänster, med respekt för traditionen och dem man har lärt det av. Det är trots allt inte jag som har uppfunnit det jag undervisar i, utan min lärare, och inte heller han, utan hans lärare, och inte heller han...

"Försök inte att övertala elever som redan går hos andra lärare, låt eleverna komma av sig själv när det ryktas att din undervisning är bra.
Och om de en dag inte kommer mer, ja så är den delen av din karma över,"
sa Swamiji till mig när jag 1970 var på väg hem för att undervisa i Skandinavien.

 

I tantra säger man att till och med en hund kan vara din lärare – och jag ska en annan gång komma in på förhållandet mellan förväntningar, ideal och verkligt vetande hos människor som långt ifrån liknar de gängse förebilderna, som en del människor drömmer om finns i yogatraditionen eller i moderna rörelser. En invigning och valet att leva som swami t ex har att göra med vardagen och den normala kommunikationen med andra människor. Samtidigt innebär det en konsekvens på ett annat plan som sträcker sig långt ut över vad man fick lära sig i söndagsskolan, eller som finns i den mjuka, lätt flytande New Age-filosofi som är trendig för tillfället och som präglar och grumlar några av de meditationsmetoder som uppreklamerats i dessa dagar (2009). Nej, meditation bör vara mer nyktert och neutralt än så. Den ska inte skapa nya bindningar att klamra sig fast vid. Man ska inte "fylla" sinnet med något som helst.

Här är det tal om ett mål man inte önskar att förfela, varken genom lathet, romantik eller fanatism, och som inte har att göra med den tid man råkar leva i.

När allt kommer omkring så finns det ju inte bara den leende eller gråtande personligheten, den som kan glädja sig eller sörja, den som känner sig dragen till eller frånstött av det som den möter i livet, utan också de djupare dimensionerna som når ut över det man ser på ytan, som når ut över de kropps- och sinnestillstånd som man redan känner till – hela ens väsen – som man kan bli ett med.

"Varje terapeut som vill leda andra till psykiska höjder och djup, måste själv vara i stånd till att uppnå dessa höjder och djup i psyket. Samtliga psykoterapeuter måste nödvändigtvis börja med att träna sig själva i att stiga upp och ned genom sitt eget psyke, och därigenom uppleva de mångfaldiga beståndsdelar människan består av, och de drivande krafterna bakom människolivet."
(Wolfgang Kretschmer, Meditative Techniques in Psychotherapy, i ett omnämnande av kollegan Desoille.)

Ashram

I ashramet gäller vardagen och de dagliga uppgifterna (Karma Yoga), och i vardagen hålls den som bor i ashramet till rutinen, och transformationen äger omärkligt rum, naturligtvis med hjälp av yoga och meditation – och enligt min erfarenhet framför allt med Kriya Yoga.

Då jag bodde i min lärares ashram i Bihar i Indien och samtalet en dag kom in på villkoren för att undervisa i Kriya Yoga, sa han bl a:

"Kriya Yoga bör man bara undervisa i under ashramförhållanden".

Ett ashram är en plats där människor lever, som permanent ägnar sig åt en sadhana. Sadhana betyder egentligen "det som för till målet" och omfattar allt det som väcker ens medvetande och håller det vaket. Ashramet är en plats där människor inte jagar efter andra värden än de andliga, en plats som gör det möjligt att ta sig tid till att återfinna både psykisk och fysisk sundhet. En sådan plats uppbyggs gradvis med alla vardagens sysslor, med faciliteter för undervisningen, men framför allt med en kärna av människor som inte bara är på besök, eller har andra motiv för att vara där än att delta i detta arbete.

Ashramet ska ge en atmosfär av trygghet och ro, så att elever som kommer utifrån för en kortare tid, t ex på en Tremånaders Sadhana-retreat, ostörda kan ägna sig åt det de kom för. De får då stöd från omgivningen utan att känna sig utnyttjade ekonomiskt eller på annat sätt, som ju oavbrutet sker i samhället.

Men samtidigt ska ashramet vara fullt av utmaningar, både vad gäller arbetsuppgifter och möjlighet för träning och invigning. Här är det dock inte tal om att sträva efter ett diplom som man kan visa upp. Det är ett sätt att leva. Ofta hörde jag min lärare säga till de närvarande:

"Tänk på vad folk normalt strävar efter, hur mycket tid de använder på utbildning och karriär, en utbildning som de bara kan ha glädje av i några få årtionden av livet, och hur lite tid de ägnar åt sin andliga utveckling, en utveckling som de har glädje av hela livet – ja ännu längre. "

Ett ashram leds traditionellt av en eller flera swamier. I ett sådant ashram kan man undervisa i Kriya Yoga, det vill säga om Kriya Yoga används dagligen av de som bor där permanent – så att alla har nära och grundlig kännedom om det som det undervisas i. Ashramet och dess bofasta invånare måste kunna förmedla en upplevelse som sträcker sig längre än till en mekanisk eller teoretisk inlärning.

Jag har upplevt att ett ashram, både det jag var i Indien och det som sedan 1970 har uppstått här i Norden, bygger på frivillighet och motivation, både hos de bofasta och hos de elever som kommer på retreaterna. Aspiranterna kan stanna så lång eller kort tid de vill, men medan de är här är det viktigt att de inte glömmer syftet med att vara här, och att de har lust att delta i alla aktiviteter. Då kommer den eftersträvade verkan bestämt att kunna uppnås.

"Man kan inte tvinga en annan människa att vara lycklig" sade Swami Yogananda. Ja, är det inte besynnerligt, och man kan inte heller tvinga en blomma att öppna sig. Men man kan hoppas att den ska, genom att ge den goda förhållanden, med gödning, ljus och luft, samt skydda den mot negativa påverkningar medan växten och mognaden pågår.

Men det är så klart inte allt, se: På väg mot ett större medvetande – kring en text av Swami Satyananda: Yogins kronologi.

Utbildning, skola och ashram

Jag har kallat Skandinavisk Yoga och Meditationsskola för en skola därför att människor ska kunna komma och gå som de vill, utan annan anknytning än den undervisning de deltar i, och så har det också fungerat under de många år skolan har existerat.

Men yogalärarträningen har jag kallat ett ashram. Förr i tiden i Indien var det överhuvudtaget inte tal om en yogalärarutbildning. Utbildning är ett modernt begrepp som i hög grad bygger på teori och inlärning i klasser. I traditionen däremot blev yoga lärt i livet, i vardagen, och så försiggick också en stor del av min träning hos Swami Satyananda. Visdom kommer genom de situationer då du vaknar upp och använder din uppmärksamhet och välvilja. Det sker genom ett dagligt arbete, så nära ens lärare att han eller hon när som helst kan spegla en när man glömmer sig själv, och lära en att återvända till sig själv – och det sker i en gemenskap med andra som har samma målsättning. Det sker också i praktiska och teoretiska klasser eller under satsang med läraren, och naturligtvis genom gemensam och individuell meditation.

Livet i ett ashram bör i mina ögon inte bygga på teoretisk skolastik, utan på en konstant vakenhet – en träning som tack vare ashramets förhållanden i hög grad sker av sig själv: den både härdar och mjukar upp deltagarna, ger inre styrka och känslighet gentemot andra, man är både naken och vilande i sig själv.

Men den enskilde måste själv utnyttja situationen, och välja hur länge han eller hon vill stanna (bortsett från de minimikrav som ställs till den formella utbildningen, först till yogalärare och sedan till meditationslärare). Om det fungerar att vara mer eller mindre i kontakt med ett ashram beror inte bara på läraren eller ledaren, eller på de bofasta som vid en given tidpunkt finns där, utan på en själv. Den som bara sitter i ett hörn och med allt för stor respekt ser sig omkring, eller den som bara önskar att gräla, hör nog inte hemma i ett ashram.

Läraren kan bara stå till förfogande för den som vill utnyttja honom eller henne. Dessutom kan läraren eller ledaren jämställd med andra ta initiativ i förhållande till driften av skolan, till uppgifter i ashramet. Och i kraft av sin erfarenhet kommer vederbörande nog oftare än nybörjaren, eller den som har glömt syftet med ashramet och som vill göra det bekvämt för sig själv, att försöka avvärja tröghet och sömnighet i sig själv och i gruppen. Han eller hon kommer också tidigare än andra att upptäcka om ytliga hållningar breder ut sig, som jovialitet då allt blir bortviftat som ett skämt (inte att förväxla med sinne för humor); eller att man hela tiden förhåller sig terapeutiskt gentemot varandra och kväver varandra med kritik eller omsorg; eller att överdriven begeistring uppstår, den kan nämligen snabbt brinna upp till ingenting, eller, vad värre är, bli till fanatism och intolerans.

Resultatet av ashramlivet blir människor som är självständiga i förhållande till många av de påverkningar som finns omkring oss, och i förhållande till den rädsla och ibland övertro som begränsar vissa yogalärare med en kortvarig, formell och teoretisk utbildning. Sådana yogalärare har nog inte genomgått någon invigning eller prov, och därigenom mött sig själva – vilket jag anser måste vara ett krav på den som ska vägleda andra.

Den skapande människan, den sökande, erkännande människan lever tills hon dör. Ingen period i livet innebär en väntetid, varje tid i livet har sina uppgifter och möjligheter. Men livet, och livet i ashramet, och ditt andliga sökande, beror i hög grad på ditt eget initiativ, i den situation du befinner dig, och på din uthållighet.

 

Sex eller celibat

I mitten av 1970-talet försökte vi oss på de tantriska sexuella ritualerna under några veckoslut på vårt retreatcenter. Det väckte en hel del uppsikt och ståhej. Kristna fundamentalister försökte sätta en etikett på oss med sina föreställningar om gruppsex osv.

Det fick mig att överväga om jag genom att syssla med dessa ritualer inte miste det i min undervisning som jag värdesatte mest, nämligen meditationen. Jag hade ursprungligen tagit med och beskrivit den sexuella delen av tantra i min bok för att ta bort den föreställning som vissa ortodoxa yogier hade försökt sprida, att yoga obetingat fordrade kyskhet.

Ändå vill jag till celibatets försvar säga att det är mycket verkningsfullt i förhållande till ens andliga styrka och beslutsamhet, om man inte gör det med fanatism och gör "köttets lust" till något syndigt och smutsigt, för att på det sättet försvara sig mot den.

Om man inte vill eller kan leva i brahmacharya (egentligen, "att vara ett med helheten - med alltet", populärt förtolkat som celibat) hela livet, så är det tillrådligt att hålla det i de perioder då man arbetar intensivt med sig själv och genomgår en invigning. På det sättet är det större chans för ett genombrott till en verklig ro, insikt och stabilitet.

Avhållsamhet, eller ett moderat eller ekonomiskt sexliv, kan ge en helt annan styrka och oberördhet - än det genomborrade, deprimerade eller känslomässigt irritabla tillstånd som man, utan att veta varför, befinner sig i vid ett överdrivet eller disharmoniskt sexliv.

Traditionen

Det är inget tvivel om att en lärare, när han eller hon är färdig med sin lärotid, kan utvecklas och bli enastående i förhållande till sin lärare – men att undervisa utifrån traditionen innebär att det inte sker ett direkt brott med läraren.

Mitt förhållande till Swami Satyananda har utvecklats från att vara enbart elev, till det något tätare förhållandet som innebar att vara discipel; till en period då jag själv måste visa vad jag stod för varje ny dag – tiden i sig själv gav mig inga förtjänster; till en vänskap, till något mer som bygger på en stor ömsesidig respekt för varandra, som både innehåller en upplevelse av enhet och ett erkännande av varandras olikheter.
(Se också Namo Narayan – Swamiji!)

Hur började detta förhållande? Ett litet citat från min dagbok i Indien:

Den rädsla, som finns för allt nytt,
kan också dyka upp under en inlärning,
när föreställningar och förväntningar
blandar sig med förståelsen.

Läraren måste kunna ta rädsla från eleven,
så eleven kan uppleva och förstå det nya ohindrat –
och därigenom sedan möta och
övervinna rädsla
på egen hand,
med större visdom och styrka.

Och en annan gång, under andra omständigheter, skrev jag:

Att baktala sin lärare,
i sina tankar eller gentemot andra,
förändrar inte verkligheten,
och berättigar inte heller till att ta något,
som man inte har krav på.

Jag kan inte ta äran av den yoga jag undervisar i eller av Kriya Yoga; inte heller min lärare Swami Satyananda, trots att han i mina ögon verkligen har klargjort mycket kring Kriya Yoga – och inte heller hans lärare, Swami Sivananda, kan göra det, oberoende av hur stora pedagoger de båda har varit och hur mycket de har dragit fram ur traditionen.

På det sättet bevaras friden i sinnet, och man kan undervisa utan den rädsla som uppstår när man ska hävda sig på andras bekostnad, eller ta äran av något som inte kan ägas, (eller som man har "stulit" utan ordentlig förberedelse och träning, på så sätt att man minskar på kraven på sig själv och på villkoren som man undervisar under).

Inte desto mindre kan eleven visst bli en enastående duktig lärare.

" Discipeln kan mycket väl vara psykiskt högre utvecklad än en själv", sa Swami Satyananda en kväll i Gondia mellan två av våra arrangemang, medan vi satt och vilade oss i ett privat hem där vi bodde som gäster.

Men vem kan jämföra?

Svaret kom en dag, då han plötsligt sa till mig:

"Ha respekt för där du är, och var den du är, så blir alla tankar om vem som är högre eller lägre, framför eller bakom, utan betydelse".

Frigörelsen sett från denna synvinkel, ligger i att vara sig själv. Och så vitt jag kan se, i att betrakta livet som en gåva, och ta emot denna gåva. Inte det du ska uppnå i morgon, eller de obehagliga ting som eventuellt kommer att ske, utan det som sker nu. Så man verkligen lever det liv man nu en gång har fått. Utan rädsla för hur andra lever och utan önskan om att efterlikna andra – därmed undgås frustration och olycka.

Vad angår att undervisa i avancerad Kriya Yoga, så blir man tilldelad uppgiften, man får lov, och man förbereds till det och testas – utöver vad till och med en omfattande yogalärarutbildning annars består i. Just därför är det hittills bara swamier som undervisar i den Kriya Yoga-tradition som jag har valt att undervisa utifrån.

"Tidigare var Kriya Yoga bara till för oss swamier, det var vår meditation. Den var hemlig och vi använde den för vår egen skull. Den blev endast vidaregiven till dem som tagit sannyasa." (Swami Satyananda)

Detta var, med anledning av mitt och skolans 25-års jubileum, lite om mitt liv som yogi, och villkoren för att undervisa i Kriya Yoga. I de följande artiklarna om Kriya Yoga berättar jag mer om själva Kriya Yogan och om villkoren för att lära den avancerade Kriya Yogan, t ex om tystnaden och om varför man håller minst 21 och helst 33 dagars tystnad under själva invigningen, se nedan.

Det första utkastet till denna artikel skrevs för 25 år sedan. Under sommaren 2009 har jag reviderat och utvidgat artikeln. Den innehåller många länkar. Om du skriver ut den på papper syns inte länkarna.

 

Här finns alla artiklar i serien:
Kriya Yoga – En bro mellan den inre och den yttre världen

Kriya Yoga – till djupet av din natur

Denna artikel: Tid att lära... tid till insikt... tid för att undervisa... 

Om Sadhana – om cykler i helande och inlärning och om att iaktta tystnad under invigningen i Kriya Yoga

Växthuset, processen och ritualen – Om att inviga och bli invigd i avancerad Kriya Yoga

Odysseus – ett personligt vittnesbörd till kulturarvet i Danmark mm.; många danska, några svenska och några få engelska texter: Kulturen! Bekräftade den det jag sökte? Eller - formade den mig? Ett förlopp av texter, bilder, citat från film samt kommentarer. Det handlar om något annat än yoga - eller gör det?

"Upplev en eld som brinner genom din skepnad,
från tårna och uppåt, tills kroppen brinner till aska,
men inte du".
(Vigyana Bhairava Tantra)

---

>>> vidare till Enmånads Kriya Yoga-retreaten

Litteraturhänvisningar:

Das Herzengebet, Mystik und Yoga der Ostkirche, Otto Wilhelm Bart Verlag.

En flykting korsar sitt spår, av Aksel Sandemose.

All Men Are Brothers, (Autobiographical Reflections) av Gandhi. Continuum, New York.

Glaspärlespelet, en roman av Herman Hesse. (Suhrkamp Verlag, på tyska.)

Paul Klee, Handzeichnungen III, 1937-1940, av Jürgen Glaesemer. Kunstmuseum Bern 1979, Paul Klee-Stiftung.

Tagebücher von Paul Klee 1898-1918

The Mime, av Jean Dorcy, kapitlet The Tragic Mime, av Jean Louis Barrault. Boken är översatt till engelska och utgiven 1961. Originalet är franskt: A la rencontre de la mime – et des mimes Decroux, Barrault et Marceau.

Die wortlose Sprache – Lehrbuch der Pantomime, av Jean Soubeyran. Friedrich Verlag. 1963.

Han Som Föddes två Gånger av Derib; del 2, "Soldansen". Utgiven av Bonnier, Carlsens Comics. I Sverige har serien publicerats i tre seriealbum 1984-85 och i en samlingsvolym 1991.

Sri Aurobindo or the Adventure of Consciousness, by Satprem. Sri Aurobindo Ashram 1968.

Sannyasa Tantra av Swami Satyananda Saraswati. Bihar School of Yoga, Monghyr. Publicerad på 1970-talet.

Hem till jorden av Peter Nilson, Norstedts 1994.

Mon Oncle D'Amerique (My Uncle from America), en film av Alain Resnais, Frankrike 1980.

Vigyana Bhairava Tantra är del av Zen Flesh, Zen Bones av Paul Reps, 1957. Han kallar texten Centering. Det är den bästa återgivningen överhuvudtaget.

Leaves of Grass av Walt Whitman 1855.

Meditative Techniques in Psychotherapy, av Wolfgang Kretschmer, är utgiven i Altered States of Consciousness av Charles T. Tart, 1969 .