Du måste låta dig uppslukas helt…

Intervju med Sohan Qadri

“Formens hemlighet är i det formlösa” (Rig Veda)

Vi måste genomskåda formen, bryta formens lagar såsom vi uppfattar den och förnimma formens hemlighet, bortom formen.

“Bryt formen och nå det essentiella” (Rig Veda)

Du är van vid att se formen genom dina ögon. Om du inte bryter formen så upplever du den vanemässigt, med dina ögon – men om du vill finna vägen till formens mening och förnimma dess väsen, så måste du ”bryta” formen och därigenom kommer du nå rupa, ’skönhet’, den innersta formen som den höljer.

När du tecknar ett yantra, så upplever du formen i det formlösa. I tidernas begynnelse fanns det ingen symbol.

Bindu: Först tillintetgör du allting, sedan låter du formen uppstå?

Sohan: Ja, precis.

Symbolen

Bindu: Hur började ditt intresse för tantrisk konst, ditt arbete med symboler?

Sohan: Symbolen är något du kommer till när du släppt taget om alla symboler, all visuell ihågkommelse. Du måste glömma allt som du vet på förhand.

Varje kreativ handling innebär detsamma som att skapa en tantrisk symbol. Vissa människor är inte uppmärksamma, så de upptäcker inte verkningen, eller så kan de inte frammana krafterna. Eller om krafterna är väckta, så kan de inte använda dem.

Krafterna kallas ständigt fram, men detta kallande återverkar också på dig själv. Från en viss målning hade jag upplevelsen att denna åkallan eller väckning också verkar tillbaka på mig själv. Det är det som är tantriskt. Det är inte bara så att jag gör något, det har också en återverkan på mig. När jag är medveten om denna påverkan tillbaka på mig själv, då är det en symbol. Detta är grundläggande för tantra-traditionen.

Bindu: Men du måste kunna se hur man kan vara upptagen av estetiska normer, är de helt ute ur bilden här?

Sohan: Estetiken har begränsats av materialismen – poesi, litteratur, måleri och beskrivningen av dessa är så begränsad till att det ska vara fint och behaga. Så länge som det endast är genom dina sinnen och föreställningar som du upplever, så kan du inte uppfatta magin i en bild.

Jag är inte emot sinnesupplevelsen, den är berikande och härlig, men den stannar på den materiella nivån. Den utforskas inte djupare. I den primitiva konsten utgör den däremot en betydande del. Det är mer närhet – du berör andra plan än enbart sinnena. Tantrisk konst är inte bara för sinnena. Symbolen väcker något som är bortom sinnena, bortom det estetiska.

Den moderne målaren tröttnade på bilderna från antikens Grekland, då de begränsats till sinnena. Han ville nå in till något annat. Många finner idag andra värden bortom de sinnliga, någonting starkt, något som frigör. De tar dig längre, när du är öppen för insikt.

Vad är Tantra?

Bindu: Sohan, vad är din definition av tantra? Är det ett sätt att leva, ett filosofiskt system, eller är det något praktiskt eller vad är det?

Sohan: Det är upptäckten av att det finns något bortom det estetiska, bortom det vi är vana vid att uppleva genom våra sinnen. Som målare kan jag t ex se hur vissa har upptäckt något som går emot måleriets ”lagar”, de ”lagar” som grekisk estetik har myntat och vidarefört i en tradition. Det finns även en religiös estetik.

Bindu: Skulle du säga att tantra är emot det religiösa?

Sohan: Tantra är en återupptäckt av det ursprungliga, som vi idag har en möjlighet att uppfatta.

Tantra var förr, under primitiva tider, en högt utvecklad filosofi och praxis, och som sådan utövas den ännu idag i Indien. Det har dock varit en estetisk utveckling, dvs. en puritansk utveckling; en utveckling som begränsar upplevelsen till sinnena. Över hela världen blev religionen för sinnena, liksom konsten blev för sinnena. Det skedde för att göra den mer acceptabel för folket, så att det skulle bli fler och fler anhängare. För att få makt.

Bindu: Du menar istället för konfrontationen, den ursprungliga direkta upplevelsen?

Sohan:  Ja, makt, religiös makt, få mer och mer, göra folk lite slöa i huvudet och göra dem alltmer tillslutna. Estetik innebär att vi sätter upp begränsningar, vi stiftar en lag och lagar är alltid emot frigörelse. Tantra är frigörelse.

Vi har en estetisk lag, vi har det i religionen, vi har det socialt; den sociala estetiken, den sociala normen eller smaken, innebär t ex att vi inte går omkring nakna för att undvika att störa andras sinnen. Sinnena har anpassats för att se på saker på ett bestämt sätt.

Estetik är emot frigörelse. Och tantra är frigörelse.

Det är lätt att hålla ett imponerande föredrag om en sinnenas filosofi. Varför kommer det att vara övertygande? Därför att vi redan är övertygade. Vi är betingade. Därför kan det vara besvärligt att gå genom tantra. Vi vill ha estetiken, vi vill på ett eller annat sätt sticka under stolen med något, hålla något på avstånd. Konfrontation är att bli naken, att dra undan den slöja som estetiken döljer saker under.

Barndom

Bindu: Hur gammal är du, Sohan?

Sohan: Jag vet faktiskt inte hur gammal jag är. Jag vet inte när jag är född. Min mor vet vad som odlades på fälten när jag föddes. Hon säger att det var årstiden för bomull, när bomullen blomstrade.

I många byar i Indien finns det inga register. Det är astrologen, den vise mannen, den örtkunnige doktorn som dokumenterar. Han får stöd från byn, men lever ett vanligt familjeliv, han är ingen sadhu. Han har en fru och barn och ett hem, som andra människor – men hans mat och utgifter betalar byn.

I min by fanns det en man som också tog hand om två eller tre andra byar. Han fick lite av skörden från odlingarna. Var och en gav honom något och det levde han av. Hans arbete var således att ta hand om allt som berörde ockulta saker, astrologi, ritualer – han var en örtdoktor, en magiker, och ansågs vara en vis man. Han var den som visste vad som försiggick.

Han hade ett diagram över när ett barn var fött, och utefter det gjorde han ett horoskop. Och när byn eller en enskild person ville veta något om livet, så gick de till honom.

Varje år brukade astrologen resa till Himalaya i två tre månader för att meditera. Ett år så kom han inte tillbaka. Han brukade ta några horoskop med sig för att studera dem, kanske tillsammans med sin guru.

Jag upptäckte detta när jag skulle skrivas in vid universitetet. Jag frågade min mor om min födelsedag och hon sa: ”By-astrologen vet säkert”. Hans son letade efter mitt horoskop, men kunde inte finna det.

Bindu: Vilken slags skola gick du i?

Sohan: Jag gick i byskolan, dit du fick ta med en egen dyna att sitta på.

Bindu: Utomhus?

Sohan: Ja, under ett stort träd.

Bindu: Detta är naturligtvis exotiskt för en nordbo, men jag antar att ni lär er samma saker. Fick du lära dig engelska?

Sohan: Nej, bara från sjätte klass, och då var det också något vi skulle lära oss. Vi var ju fortfarande en koloni, som du vet.

Bindu: Vi började också med engelska omkring samma tidpunkt i Danmark.

Sohan: Jag hade faktiskt ingenting från början, inget att skriva med, jag började med fingret. Vi hade en tygpung med aska som vi spred ut på marken, och när vi skrivit färdigt samlade vi ihop askan igen och tog den med hem.

Bindu: Var det sanskrit eller hindi eller…

Sohan : Det var punjabi, mitt modersmål, men han som undervisade oss i byn var inte utbildad lärare. Hans hantverk var vävning, men han visste lite mer om bokstäver än de andra i byn, så han fick vara lärare.

Ritualen

Bindu: Kan du berätta något för oss om ditt arbete med måleri?

Sohan: Vilken målare som helst i Danmark har en ritual när han målar en bild, även om han inte är medveten om det. För mig är det mer av en ritual att måla en bild, det når längre än vanligt måleri. Det är ett sätt att frammana krafterna som ligger dolda i målardukens tomhet. Ritualen ger dig kraft endast om du fyller objektet med kraft.

En ritual är inte enbart att ta kraft. Definitionen av en ritual är att du måste tömma dig själv först innan du kan få utbyte av den. Du måste veta hur ritualen verkar, för om du inte kan tömma dig själv, så får du ingenting.

Ritualen ger dig kraft, och disciplin ger dig stabilitet. Annars kommer kraften att bli till en börda för dig, så disciplin är i hög grad nödvändigt.

Jag menar att varje handling som människan utför medvetet – är yoga. Att göra en chapati är för mig lika mycket yoga som att måla en bild – att laga mat, eller att begrunda något.

För målaren finns det en tom målarduk, och det är en flagga – hungrig med öppen mun, och om du inte matar denna målarduk med något, så kommer det aldrig målas någon bild. Du är födan, konstnären är födan. Han måste låta sig uppslukas fullständigt. Det är så en ritual fungerar.

Om du inte gör det på detta sätt och hänger dig helt och hållet till ritualen, så får du ingenting tillbaka – och bilden kommer inte att målas.

Låt säga att du har en lingam (en upprätt oval form) eller annan figur, eller att du visualiserar något, eller att du vill be – om jag t ex vill be till denna inre bild, då är det bilden som en öppen mun.

Det är en kraftfull konfrontation, och du måste låta dig uppslukas med hull och hår; det finns inga halvhjärtade lösningar – då får du igen det.

Det är inte som en utstuderad eller intellektuell handling, det är fråga om att vara uppmärksam och vaken. Målarduken ligger där i ateljén som en materiell konfrontation, och jag står där. Och även om jag inte vore i ateljén, så ligger målarduken fortfarande där och jag står fortfarande där. Det är en ömsesidig konfrontation.

När det är begränsat till ett bestämt område, en bestämd dimension, ett bestämt arbete och en bestämd storlek på målarduken, då är det en kreativ begränsning.

När du kliar dig på knäet, så är det knäet som känner det, inte skuldran. Du väljer det område där du handlar. Detta val är begränsningen. Kanvasen har en avgränsning. Det försiggår hela tiden.

Allt är en stor ritual. Vi kan skära bort en liten del och fylla ut den, fylla ut den och själv bli fylld. Om du inte fylls upp, så kommer du ingenstans.

Bindu: Detta är varför du inte kan lära dig något om du är full av idéer och förväntningar i förväg. Du måste ha förmågan att motta en vägledning utan att döma eller tolka. Du måste våga att bara uppleva.

Swami Janakananda: Jag hade en gång en lärare i Danmark, en italiensk målare, Giorgio Musoni. Vi trummade tillsammans, han lärde mig att trumma. Vi trummade också tillsammans med afrikanska trumspelare och dansare som kom hit med en föreställning från Senegal. Vi lärde oss en massa av det. Sedan for han till Afrika medan jag var i Indien.

En dag när vi kommit hem igen, så spelade vi tillsammans en kväll. Jag hade inte rört någon trumma under mina år i Indien. Han var överraskad och sa: ”Det var det värsta. Jag har varit i Afrika och ändrat mitt sätt att spela med många nya rytmer, och så kommer du och spelar samma rytmer. Hur kan det vara möjligt?”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag bara spelar tillsammans med dig.”

”Nu förstår jag”, sa han, ”vad en av de äldre trumspelarna berättade för mig – han hade ju rätt. Han sa till mig att de äldre trumspelarna bara spelar då och då, och annars rör de aldrig någon trumma, de låter de unga spela.

Och så sa denna mästare till mig: ’Du behöver inte alltid trumma för att bli bättre på det’.”

Sohan: Det är något annat intressant som jag upptäcker mer och mer numera. Jag saknar aldrig inspiration. Det finns alltid en tom målarduk och jag står alltjämt framför och väntar på att bli uppslukad.

Bindu: Kan det inte provocera fram en kris? Det är ju inte bara roligt, det är också en konfrontation. Som när du möter en äkta lärare.

Sohan: Jag väntar på den dag då jag inte längre måste måla alla dessa små bilder. Det är dock inte någon desperat väntan – det är också roligt och berikande – och jag tror att en strängare disciplin kunde göra vägen en smula kortare, vilket innebär att använda den erfarenhet jag har från måleriet. Eftersom jag spelar ritualens spel, så kan jag ge och ta emot. Och nu har jag den disciplinen, jag har kraften som en resurs. Så lite i sänder är det mindre och mindre behov av själva ritualen.

Bindu: Livet självt blir till en ritual.

Sohan: Ja, den stora kanvasen är viktigare än alla de små, och då behöver jag inte längre måla.

Bindu: Men du måste företa dig någonting.

Sohan: Kanske måste en dag en större bild målas, jag menar inte detta bokstavligt. Denna bild ger en del kraft tillbaka till mig, liksom den gör det med var och en som är öppen för det. Kanske är det inte detsamma som jag får – men det är ett objekt, någonting för sinnena, även om jag inte bara är sinnen. Denna bild kan ge mig något och den kan ge dig något – men berättelsen slutar inte här, snarare så börjar den här.

Sex

Bindu: Tantra förknippas också med sexuella upplevelser.

Sohan: Ja, på det sätt som sex är förbundet med livet, är det även förbundet med tantra. Sex spelar en viktig roll i livet, och tantra ger det bara den ställning det förtjänar.

På andra platser har det trängts undan från sin centrala plats av estetiken, den religiösa estetiken. Det är en slags puritansk estetik.

Precis som att det i konsten fanns en estetik som var tvungen att anpassas till det vanemässiga sättet att känna och tänka, konsten för konstens egen skull; så fanns det samma sätt en religiös estetik. I denna religiösa estetik kunde inte sex inta någon central roll, den puritanska hållningen förbjöd det.

Låt oss emellertid hitta en annan mening i ordet sexuell – i tantra. Enkelt uttryckt är sex en fundamental energi, såväl psykiskt som fysiskt.

Som jag ser det så möts de psykiska och fysiska planen i sex. I var människa så möts det psykiska och det fysiska i orgasmen – och detta möte i extasens ögonblick kallar vi sexuellt. Men kulturen har omgärdat detta område med lagar, felaktiga lagar.

Swami Janakananda: Ja, och poängen med tantrisk meditation är att du måste kunna börja där du är – i dina sinnen – när du sitter ned för att meditera. Det är ingen värdeskala; grovt är inte lägre än fint eller subtilt; det är utgångspunkten varje gång, det första steget på stegen.

Sohan: Ja, och det händer i varje fall, det är extas, och på samma sätt som allting är en ritual, så är också sex en ritual. Du måste ge efter totalt för den sexuella situationen. Om du inte ger, så blir det inget sex. Det är detsamma: om du inte helt ger av dig själv så kan du inte måla en tavla, och du måste låta dig uppslukas helt av sex, annars kan du inte göra någonting med sex.

Och det är denna öppenhet som undanröjer hinder och hämningar. Eftersom sex är så centralt, så verkar det också starkare för att avlägsna dessa blockeringar – det sker halvvägs ändå, också för ett vanligt älskande par.

Som jag nämnde så är det disciplin vi behöver för att genomföra en ritual, för att upprätthålla den och få den större målarduken, eller en större människa, en större orgasm – istället för allt det tekniska nonsens om hur du sublimerar sädesvätskan genom att föra den upp till något annat ställe. Nej, en större människa eller en större målarduk.

Men det betyder inte att vi är de enda som känner till det här. Folk som inte känner till detta gör detsamma. Extasen är medfödd, och extasen kallas ritual, och på så sätt kan den kallas sex.

Gurun

Bindu: Kan du berätta om din personliga erfarenhet av förhållandet mellan lärare och elev? Du har haft en guru, eller hur?

Sohan: Ja, det har jag. Om du har en guru, så har du det för alltid, det är aldrig ”har haft”.

Bindu: Ja, i Arabien sägs det: ”Om din kärlek är försvunnen, så fanns den aldrig där.”

Sohan: Det är en stor fråga, och det är mycket personligt. För mig har förhållandet alltid varit väldigt naivt, och är det fortfarande. Han berättade aldrig något för mig, det var nästan som om han hade sagt: ”Jag kommer inte att berätta någonting för dig”.

Så de tvivel som finns hos aspiranten börjar snurra runt i huvudet av sig själva, och de måste lösas upp; om ingenting händer så är det inte tal om att vara elev – om tvivlen kvarstår istället för att man släpper taget om dem.

Min guru bodde i ett tempel och människor vistades omkring honom om de ville; om de tröttnade på det kunde de bara resa. Om de kom för intellektuell kunskap, så fick de höra att de kunde läsa en bok.

Jag var nio år gammal när jag mötte honom, så jag var väldigt ung. Jag tror att det är orsaken till varför jag ännu har det förhållandet till min guru.

När jag var nitton år och gick på universitetet, så besökte jag då och då min guru, inte för att det var ett villkor. Och jag hade mina tvivel, det händer alla, och jag frågade honom: ”Varför kan du inte berätta?”

”Du talar väl engelska? Varför lär du mig inte engelska?” På det sättet avvisade han mig. Han kunde inte engelska, så jag började lära honom engelska. Då gick det upp för mig – aha, han vill inte prata med mig, då får han istället mig till att prata.

Jag hade turen att få en lärare i unga år, och min far och mor tog mig till templet för en invigning för att bli hans elev.

Bindu: Vad för en människa var din guru?

Sohan: Han var ursprungligen en sångare och dansare, en tempeldansare. I Indien så fanns all konst i templet eller palatset, det fanns en djupt rotad kultur i templen, för att människor kom dit – för att bli kultiverade.

Bindu: Hur mötte du honom?

Sohan: Den första gången jag såg honom utförde han en ritual när vi förnyade brunnen på vår gård. Han offrade gåvor till gudar och gudinnor och sjöng mantran för att helga ritualen.

Han var en kort man med klara ögon och en djup klangfull röst. Jag imponerades av att lyssna till hans mantrasång och se honom utföra Yagya Agnihotra [en eldceremoni] vid brunnen.

Bindu: Och du blev hans chela så småningon?

Sohan: Jag invigdes i hans tempel där vi brukade teckna yantra till meditation. En dag hjälpte jag honom att teckna yantra på templets bakvägg. Jag minns hur tempelväggarna kom att vibrera av hans röst. Det var alltid ett ”hummande” omkring honom.

Folk kallade honom Baba Brahmachari men paradoxalt så levde han med en kvinna som vi kallade mor (Mataji). Som en tantrisk lärare var han full av dessa motstridiga mysterier.

Bindu: Var kom han ifrån?

Sohan: Jag fick höra att han tidigare undervisat i Lahore [innan det att Indien delades upp i dagens Indien och Pakistan]. Några av hans elever därifrån blev senare vida berömda dansare och musiker.

Bindu: Men varför skulle en sådan man dra sig tillbaka från världen?

Sohan: Tidigt en morgon såg jag från vårt hustak hur han sjöng mantran för och välsignade vår granne – och tiggde. Jag kände mig skamsen och närmast sårad. Jag hade stor respekt för Guruji, han var en stor man i mina ögon – och här, som en tiggare, bad han om mjöl! Jag kunde inte klara av det.

Därför bestämde jag mig för att ge honom en säck mjöl. Jag tog den på min cykel och cyklade till templet. Jag erbjöd artigt mjölet till Guruji och sade: ”Snälla, tigg inte, jag kan hämta mer till dig”. Han såg mig djupt i ögonen och sade: ”’Pugley’ (lille tok), tror du verkligen att jag tigger för mjöl? Det är del av min sadhana att tämja mitt ego och lätta på karman…” Han gav säcken tillbaka till mig med ett leende, ”En dag kommer du kanske att förstå”.

Bindu: Men gick han också annars runt och predikade att du skulle sänka ditt ego och den sortens saker?

Sohan: Nej, egentligen inte. Men när han gav avkall på världen och tog sannyasa så började han att tigga. Vid ett annat tillfälle så sade han till mig: ”När du räcker ut armen för allmosor – så kan du inte förbli egoist”.

Bindu: Låt oss återvända till musiken, undervisade han genom musik?

Sohan: Han brukade sjunga OM i tre timmar på morgonen med sitt slitna harmonium. Bara två tangenter fungerade, resten var oanvändbara.

Hans tempel var ett enmanstempel, så han satt utanför. Ingen kände honom när han först kom till byn. Eftersom han inte talade engelska stod han utanför kulturen. Han kom till templet, som låg halvvägs mellan vår by och den nästa. Folk i vår by trodde att templet tillhörde grannbyn, och de i sin tur att det tillhörde oss, så man kan säga att det låg i ett ingenmansland.

Han var en mycket enkel person som dansade hela sitt liv tills han var omkring fyrtio, då drog han sig tillbaka och bodde i det templet tills han dog.

Bindu: Drog sig tillbaka? Betydde det att han fick sin mat från andra enbart genom att tigga?

Sohan: Ja. Folk gav honom lite pengar eller mat och han behövde inte mycket. Elever kom till honom för att lära sig dansa och de gav honom också något.

Kanske hade han varit väldigt egoistisk som dansare, kanske hade han haft höga tankar om sig själv. Även om han var en god dansare, så gjorde det hans karma tung och isolerad. Det kunde han göra sig av med genom att tigga. Han tiggde genom att välsigna folk. Han gjorde det vid dörren på fem hus och började sedan vid det sjätte dagen därpå. Men är han blev mycket gammal gick han inte ut längre.

Och människor fortsatte att komma till honom, de ville lära sig att spela musik fastän han inte ville undervisa. Människor kom och slog sig ned, han sa inte åt dem att försvinna, han brydde sig inte och det kom många.

---

Läs också Yogini av Sohan Qadri — om synen på kvinnan i Indiens tantriska tradition

____________

”Punkt”-dikterna av Sohan Qadri utgavs först i den danska tidskriften Bindu (nr. 14 1975), vari den första publikationen av denna intervju blev tryckt. Intervjun reviderades och utvidgades, och nya illustrationer tillkom 2008. Dikterna blev senare en del av en större samling: Aforismer, som utgavs 1988, innehållande dikterna på både engelska och danska. 2009 gav förlaget Bindu ut en reviderad utgåva av dessa aforismer med ny layout under titeln Wonderstand - Aphorisms and Poems. Se böcker av eller om Sohan Qadri i vår butik här på webbsidan.

Denna intervju publicerades här på webbsidan 2008, i samarbete med och med godkännande av Sohan Qadri. Den kom på vår svenska webbsida 2017. Alla rätter förbehålles. © 1975 och 2008 Förlaget Bindu, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola och Sohan Qadri.

Målningarna i denna artikel är alla av Sohan Qadri. Bilderna på den sexuella ritualen är fotograferade av Torben Huss, Danmark. De fotografiska porträtten av Sohan Qadri (1975) är tagna av Swami Janakananda.

Sohan Qadri är en välkänd konstnär och ställs ut i bl a dessa gallerier: Sundaram Tagore Galleries i New York, Beverly Hills, Singapore och Hong Kong, – och – Kumar Gallery i New Delhi.